Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
ning blir till syvende og sidst en uppgörelse
med hela vårt individualistiska tidevarv, som
nu löper ut, och med hela kulten av erotiken
som ett slags religiöst egenvärde. Kvinnan
i stycket står mellan två män, som båda har
älskat henne, och som hon har förhållanden
med. Hon vet till att börja med inte, vad hon
känner för någon av dem, och hur hennes
känslor för dem oupplösligt är
sammantrass-lade. En viss händelse tvingar dem alla att
undersöka, hur det förhåller sig. Och det
starkt dramatiska i detta skådespel beror på
att de alla tre ser sanningen och
sammanhanget för första gången, den avslöjar sig för
deras ögon, allt vad de har vetat och anat
och skymtat blir plötsligt konkret verklighet,
oemotsäglig sanning. Och för kvinnans
vidkommande gäller det bibliska ordet om att
”sanningen skall göra eder fria”. Hon
genomlever kval, som hon aldrig hade drömt om
— en förödmjukelse, en desillusionering, en
förnedring så obetingad, att den inte kan vara
starkare eller träffa djupare. Det är i själva
verket ett dråp — och det är för henne värre
än döden. Men då hon har gått igenom det,
är hon också botad och definitivt färdig med
det. Hon har sett, hur hat och kärlek hänger
samman, hon har som sin man Ketil insett,
att ”känslans, lidelsens religion är lika
monstruös, lika ödeläggande som trons” (medan
däremot ingen av dem har upplevat, att trons
religion inte är ödeläggande!) — hon har sett,
hur förtappade och blinda de alla tre har
rusat runt i sina lidelsers labyrinter, har blivit
mer och mer ensamma och har gjort denna
förtappade ensamhet till någonting upphöjt
och fint och förnämt — en nj utningshungrig
och lyckolös upplaga av individualismen. Den
intellektuella insiktens bittersöta triumf har
för dessa människor använts som ett surrogat
för ett öppet liv, för sammanhang och
uppgifter. De har förtärt sig själva i stället för
att låta livet förtära sig — och därigenom
göra dem rikare. ”Vad tjänar det till att
förstå och förstå, när det inte utvidgar oss?”
Hon bryter upp.
Det är en stor domedag Vibeke håller över
sig själv, sin man och sin älskare i slutet av
Krogs stycke. Det är i själva verket Krogs
egen uppgörelse med sig själv och den
generation och tid han tillhör. Domen lyder så:
”Ni har ingenting med människorna att
göra, därför har ni blivit sådana som ni är,
ni har inte sammanhang med någonting, gror
inte i någonting, därför har ni blivit så ...
så lösslitna... så ensamma och isolerade.”
Det är i enkla ord hennes och Krogs dom
över den inlåsta individualismen. Och hennes
nya trosbekännelse står i överensstämmelse
med den:
”Jag tror inte vi kan få användning för våra
krafter och få ut någonting verkligt av livet,
om vi inte anknyter det till någonting utanför
oss sj älva . . . någonting som det finns både
oro och vila i... en sak kanske, en idé, en
rörelse, någonting vi kan dela med andra, med
människorna, så att vi kommer i sammanhang
med dem.”
Stycket slutar alltså både med en domedag
och en trosbekännelse. Vad som därefter skall
följa för diktarens eget vidkommande, vet
ingen. Men det är redan mycket detta, att hans
reaktionsförmåga är så sund, hans värdering
så osentimental, så litet mondänt anstucken.
Det är ett ärrigt skådespel, fullt av sår och
skråmor, men det har inte blivit någon
inflammation i såren. Det är ett i grunden
ofördärvat skådespel — med all sin dystra
kunskap om hj ärtats förfall och tankens sterila
högmod. Det är en renhårig handling, ett
diktverk, som i varje avseende är sant. Det är just
denna renhårighet och sanning, som gör det
till en handling.
Jag tror, att varken Vibeke eller diktaren
så snart kommer att finna den ”sak, idé,
rörelse”, som det finns både ”oro och vila i”.
Men det är utmärkt, att de ger sig ut på jakt
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
