Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Brev från Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
behöva skada varandra. Det uppbyggliga
elementet kunde i de flesta av dessa dialoger
vara ännu kraftigare betonat utan att det
därför nödvändigt skulle ha gått ut över den
konstnärliga kvaliteten. Under läsningen av
den sista dialogen (”Døden”) får man ett
argument för, att just där det är mest poesi
med i spelet, där gagnas både konsten och
missionen. Bådas verkningar bli mera
intensiva och gripande.
Kai Munks Oxfordsnapshots visa alltså, att
om man är diktare, så behöver man inte
predika eller skriva torrt uppbyggligt för att
missionera och vittna. Det intressanta är, att
det just är en präst, som levererar detta bevis
— emot litteratörerna. Men om man tänker
rätt på saken, så är det inte så märkvärdigt.
Poesien behöver en lång groningstid — och
ofta är det i väl så hög grad omgivningens
och släktets tro, som är jordmånen för ett
kristligt konstverk — och inte konstnärens
egen tro, mycket mindre då hans omvändelse.
Också intellektuellt äro Kai Munks
Oxford-dialoger mera tillfredsställande än
buchmani-ternas böcker. Det dramatiska är till stor del
illusion och blå dunster i dessa
Oxfordsnapshots. Men där dramatikern Kai Munk lyser
med sin frånvaro, där griper dialektikern Kai
Munk in. Han låter argumenten drabba
samman. Bäst har denna dialektiska uppgörelse
iscensatts i dialogen ”Hos Sagkundskaben”.
Här är det mot buchmanismen som angreppet
riktas — utan att den prisgives. Ty Kai Munk
gör inte som Pilatus. Han tvår inte sina händer
i folkets åsyn och frågar inte med förnäm
skepsis: vad är sanning? Och trots alla
vankelmodiga dispositioner försöker han inte heller
ge båda parter rätt och på det sättet försäkra
sig om bådas bevågenhet. Hans ståndpunkt är
tydlig nog: kristna människor måste få
kritisera buchmanismen, ty kristendom kan inte
undvara kritik, och buchmaniterna uppfordra
till kritik — men lika säkert som det är, att
120
buchmanismen endast har relativt rätt inför
den heliga allmänneliga kyrkan, lika visst är
det, att den i det väsentliga har absolut rätt
gentemot vantron — och i förhållande till
vantron måste den kristne ställa sig solidarisk
med buchmaniterna, hur han än bedömer dem
i enskildheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
