Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Brev från Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
BREV FRÅN DANMARK
Det tredje och sista litteraturbrevet från
Danmark om 1936 års böcker är ett
”uppsam-lings”-brev. Det betyder dock icke, att de verk
som däri behandlas på förhand äro
deklasserade i förhållande till tidigare omnämnda
diktsamlingar (i novemberhäftet) och
romaner (i decemberhäftet).
Först skola vi uppsamla de tre böcker som
Kai Munk har utsänt sistlidna höst. Den ena
— en samling barnrim med titeln
”Knald-perler” — skola vi gå hastigt förbi. Han får
svårligen de små barnen att komma till sig,
även om han kallar på dem — det vill säga
med dessa rim.
Däremot är det intet tvivel om att många
vuxna skola ha glädje av de jaktkrönikor han
utsänt under titeln ”Liv og glade Dage”
— med undertiteln ”Femten smaa Hilsener
med løst Krudt til de muntreste af mine
Kammerater, Naturens egne Drenge, de danske
Jægere”. De mest olikartade ingredienser ha
medtagits i denna bok, men det har varit bara
en kock, och därtill Kai Munk, så soppan har
trots allt inte blivit fördärvad.
Kai Munk är en blandning av geni och
rumlare. Han rumlar också svårartat i den
Oxfordbok han har utsänt, men den höjer sig
i alla fall över det allra mesta av den
littera–tur som vuxit upp i Oxfordrörelsens spår. De
litteratörer, som ha blivit ”omvända” (jag
vill inte gärna använda det engelska ordet
”changed”) via Buchman och hans rörelse,
ha ju slagit sig på religiös bekännelse,
predikan och exegetik, ja, till och med teologi,
och vad de på dessa områden ha presterat
höjer sig inte över vad varannan kyrkoherde
förmår prestera i samma ämnen. Ha de inte
speciella gåvor, som de skulle kunna göra
fruktbara i litteraturen, också i förbindelse
med en uppbygglig och missionerande
tendens, utan att falla prästlitteraturen i ämbetet?
Kai Munk har inte som så många av hans
bröder i Danmark anslutit sig till Oxford,
men han har lagt handen på den plog, som
de litterära buchmaniterna inte vilja eller inte
kunna sätta i gång. I Ronald Fangens
Oxfordskådespel (”Som det kunde ha ve gaaet”)
såväl som i hans Oxfordroman (”Paa bar
Bund”)1 har den uppbyggande avsikten
in-plantat ett sådant kvantum moral, att det
estetiska framförandet därigenom allvarligt
skadats. Icke så hos Kai Munk. Han kallar sin
bok ”10 Oxford-Snapshots klippet af en
Dramatiker” — och även om man kan komma
överens om, att dessa dialoger inte äro
särskilt betydande (men i den sista märkes
lejonklon), så har han rätt i att de verkligen äro
fångade av en dramatiker och inte av en präst
eller av en lekman, som känt sig kallad till
prästens värv.
Kai Munks Oxfordsnapshots bevisa, sådana
de nu äro, att uppbygglighet och konst inte
1 Svensk övers. ”På död mark”. Bonniers 1936.
Anmäld i novemberhäftet av B. L. M.
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
