Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Brev från Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
Marcus Lauesen är varken profet eller
gycklare. Han bör inte låta sitt jag uppträda
i något som helst plan. Han bör helt och hållet
koncentrera sig på sin nästa.
Endast på det villkoret kommer han att
kunna dikta — och endast på det villkoret
kommer han att bli läst.
År 1928 utsände Hans Kirk en roman,
”Fiskerne”, som fick ett välvilligt mottagande
och i all tysthet har lyckats komma ut i fyra
upplagor (fjärde upplagan 1934). Först år
1936 utkom hans andra roman, ”Daglejerne”,
efter att ha varit bebådad i flera år. Denna
gång blev mottagandet också gott, även om
det inte kunde döljas, att vissa anmälare var
betydligt mera entusiastiska än andra.
Det är ett faktum, att många ha läst
”Fiskerne” och tyckt om dess sympatiska
skildring och värdering av en sekteristisk
miljö (”Indre Mission”, det vill säga
frikyrkliga rörelser, fick under det nittonde
århundradet fast fot bland den danska
fiskarbefolkningen och har sedan dess hävdat sin
ställning). Sympatien var, som de invigda visste,
icke äkta. Hans Kirk är kommunist, och till
på köpet en mycket allvarlig kommunist, som
efter förmåga försöker leva ut sin kommunism
i ett borgerligt samhälle. Han anser religion
vara opium för folket och så vidare. Men han
vill inte vara moralist. ”Indre Mission” hör
till på ett bestämt stadium av den
historiskekonomiska utvecklingen — och på detta
stadium är den berättigad som en tillfällig
hävstång för den kommande revolutionen, som
skall upprätta proletariatets diktatur och så
vidare.
I sin nya roman är Hans Kirk mera
out-spoken. Nu kan man inte längre missta sig
på honom. Han skriver fortfarande om ”Indre
Mission”, men han är mera polemisk än
tidigare — och därför trots allt mera etisk. Den
ekonomiska processen har gått framåt sedan
sist, och det skall förklara, att ”Indre Mission”
har gått tillbaka, också moraliskt. Fiskarna,
dem kunde ”Indre Mission” hjälpa och räta
upp ryggen på. Daglönarna däremot — i deras
fall är den maktlös. Den har ingenting att ge
dem. En ny tid är i antågande, kapitalismens
och socialismens tidsålder. Det är den Hans
Kirk har försökt illustrera med tillhjälp av
en lokalt och i fråga om tiden begränsad men
konkret iakttagen miljö.
Hans Kirk är icke någon stor diktare. Han
står Thorkild Gravlund (som, fastän han
ingenting har lärt av nazisterna, i sina
sociologiska romaner röjer en historisk och
samhällsuppfattning, som står nazismens nära)
närmare än Knut Hamsun, till vilken han
tekniskt står i skuld. Gravlund och Kirk ha
det gemensamt, att deras romaner äro
insnörda i en ideologisk och sociologisk korsett,
och om man tänker sig den borta, så faller
det hela samman. De äro naturligtvis att
föredra med korsett, men den kan inte ersätta
den vision, den tragiska känsla, vis comica
eller vad det nu är, som organiskt och
konstruktivt ligger till grund för den stora och
sanna poesien.
Med detta förbehåll kan man mycket väl
finna såväl Thorkild Gravlunds berättelser
(”Sognet”, ”Nilaus”, ”Vejrgrebet”, ”Herredet”
och så vidare) som Hans Kirks förträffliga.
Båda excellera i goda typskildringar.
Gravlund har mest humör — men Kirks förmåga
till individualisering är väl så stor som hans.
Han är den mera gestaltskapande av de två,
men ingen av hans gestalter har en sådan
aura av myt omkring sig som Nilaus.
Författaren till ”Sandalmakargatan” har
försökt sig som aforistiker (”99
Bemærk-ninger”), och om man också inte skulle vilja
sia, att hans tänkespråk skola komma att bära
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
