Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Sagor och sagodiktare - Anmälda böcker - Sandgren, Gustav, Skymningssagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAGOR OCH SAGODIKTARE
med grenar och går storplymade till väders
igen, envisa till sista gröna skottet”, sjunger
granskogen. Och mot det fria och stormande
kontrasterar en ofta sirlig och spirituell
linje-föring. Ur helheten skiljer de enskilda sagorna
inte ut sig så distinkt och står väl inte alla
på samma nivå — ibland blir det två sagor
av en. Det är egentligen samma romantiska
musikalitet som genomgår dem, och sagorna
har alla samma huvudperson: den unga
mannen eller kvinnan, musikern eller
molndrömmaren, som är på spaning efter livsmeningen
som gör tillvarons mekaniska tramp
uthärdligt. ”Ty om man icke kan fundera ut varför
man är född, finns ingen glad dag i livet.”
Men det är knappast någon känsla av
främlingskap och särlingsensamhet i dem, inte
snögubbens halvmänskliga förnimmelse inför
eldskenet. Tvärtom, dessa drömmarmänniskor
tycks digna under överrika möjligheter och
de når jublande fram till befrielse i musiken,
naturen, kärleken, förintelsen. Sagornas mörkt
ljusa kampmotiv är kampen mot
konventiona-lism och mekanisering. I ”Du bittra bröd” gav
författaren några skälvande överkänsliga
uttryck för sin upplevelse av människornas sjuka
grymhet och tillvarons brutalitet: i
”Skym-ningssagor” flätas också in den moderna
tidens disharmoniska kaosmotiv, men det
verkar som om det ljusa vore det starkaste och
segrande fick övertaget.
Språket är i sin sentimentala vekhet, sin
romantiska glöd och strålglans mycket
individuellt; det som för författaren har varit
själens tysta förebilder kommer från den
svenska naturen — det är ”åskslagna ekar,
vita januarimorgnar med rimfrost i näsan,
sommarnattssjöar och tunga svanar i
drömdiset, orgelspelet när västan kammar havet
mot kusten”. Från människornas värld har vi
de satiriska symbolerna ”ytknackare”,
”portfölj bärare” och ”sådana som sätter ord på
saker”. Det är en drömvärld som ibland är
genomskinligt klar och ibland vagt bortdöende
i dis. Man drar sig för att kalla känslan och
språket sentimentala, ty ordet sentimental har
genom mycket ovett förlorat sin sakliga valör;
den borde kanske nyskapas, ty vad är det
annat än sentimentala övertoner, som till
exempel Olle Hedberg tvingar att ljuda i sin
nya, sobert skrivna roman?
”Skymnings-sagors” vackraste dikt är i mitt tycke den
första sagan, ”Blomman och stormen”, som är
suverän i sin fria rytm. Man kan också nämna
den fascinerande bilden av det drunknade
kärleksparet i ”Sången som sjungs en gång”,
en vårskildring av mytologisk friskhet i den
nordiska sagan, början på den sista molnsagan,
den lustiga fantasien om ungdomsillusionerna
och det befriande slutet i ”Paradisvandring”,
och här och var naivt tjusande rader som:
”Händerna höll hon alltid som om hon
ville göra något hederligt med dem, mjölka
en ko eller kamma ett barn.”
Stig Åsberg har tonat fram, förstärkt och
beledsagat sagornas stämningsbakgrund och
öververklighet och kanske här. och var
överträffat dem i mystik och hög lyftning. Här
kan man verkligen tala om ”egenljus”. Vad
finns egentligen i månskensbilden med de
två vandrarna? Något som inte finns. Höghet,
förvissning, något i känslan besläktat med
den heidenstamska högt och högtidligt över
vardagen lyftade stunden:
men allt i mitt liv som likt solar blänkt
och allt som i mörker och kval blev sänkt,
det darrar i natt i en flod av glitter.
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
