Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Weibull, Curt, Drottning Christina och Monaldesco, anmäld av Folke Lindberg - Känn dig själv! Memoarer anmälda av Nils Bohman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
förmedla något av den problemlösningens
spänning, som är forskarens stimulans oeh
belöning.
Allt detta gäller i hög grad om Weibulls
framställning, som därtill bäres upp av en
sober och samtidigt personligt färgad
stilkonst. Det ämne han valt har också ovanliga
förutsättningar att intressera. Avsikten med
den elegant genomförda undersökningen är
att ge svaret på två frågor. Den första är:
Hur skall man rättsligt bedöma Kristinas sätt
att handla, då hon i Galerie des Cerfs i
Fon-tainebleau den 10 november 1657 lät förpassa
sin överhovstallmästare, markisen Monaldesco,
till en annan värld? Var det mord eller laglig
avrättning? Ämnet, en riktig godbit för
spekulativt anlagda jurister, har flitigt
genomdiskuterats alltsedan 1670-talet, då
Marburg-professorn Tesmar och den store filosofen
Leibniz gjorde ett par uppmärksammade
inlägg i frågan. I anslutning till dessa lärda
män leder Weibull i bevis, att drottningen
var i sin fulla rätt, då hon satte sig till doms
över en av sina underlydande. Hon hade
nämligen icke avstått från alla
suveränitetsrättig-heter, när hon abdikerade, och i själva
av-sägelseakten hade hon uttryckligen fått sig
tillförsäkrad domsrätt över sitt hov.
Huvudintresset knyter sig emellertid till
den andra frågan: Varuti bestod Monaldescos
brott? Kristina vägrade att ge något som helst
besked på denna punkt, med påföljd att saken
togs om hand av fantasifulla historiker och
litteratörer, som snart lyckades bygga upp en
hel romanintrig kring den tragiska händelsen.
Och naturligtvis var man i allmänhet benägen
att söka gåtans lösning i en skickligt dold
amorös hemlighet. Voltaire gav ett
epigram-matiskt tillspetsat uttryck åt denna
uppfattning, när han skrev: ”Kristina i Galerie des
Cerfs var ingen drottning, som straffade en
undersåte. Hon var en kvinna, som avslutade
ett galant äventyr med ett mord.”
Det är icke någon lätt uppgift att söka
rekonstruera det verkliga förlopp som döljer
sig bakom alla dessa förvirrade och
förvanskade uppgifter, i synnerhet som man måste
reda sig utan hjälp av de dokument som
tjänade Kristina själv som bevismaterial, när
hon fällde sin dom. Dessa papper äro
nämligen försvunna; det förefaller, som om
Kristina själv förstört dem, lika likgiltig för
efter
världens som för samtidens dom. Det resultat,
Weibull kommer fram till, gör emellertid ett
mycket övertygande intryck. Det synes icke
vara något tvivel om att Monaldescos
förbrytelse var av rent politisk art. Han hade svikit
sin drottnings förtroende och röjt några
statshemligheter av sådan vikt, att de verksamt
bidrogo att tillfoga Kristina en mycket
kännbar motgång.
Den Weibullska undersökningen ger många
intressanta bidrag till Kristinas karakteristik.
Hon trotsade oberörd den opinionsstorm, som
händelsen i Fontainebleau utlöste, och horj
vägrade med lugn värdighet att följa den
sluge och fördomsfrie Mazarins råd, när han
ville förmå henne att försöka skjuta skulden
på andra. Hon gav därmed ett bevis för
riktigheten i det yttrande, som Axel Oxenstierna
enligt Odhner skall ha fällt, strax innan han
nedsteg i graven: ”Hon var dock den store
Gustav Adolfs dotter.” Folke Lindberg
Känn dig själv!
AMELIE POSSE-BRÄZDOVÄ: Vidare. Natur
och Kultur. 11: 50.
KNUT BONDE: Tro mig, om ni vill.
Höker-bergs. 8: 50.
GUSTAF C:SON LEWENHAUPT:
Aske-greven berättar vidare. Wahlström &
Widstrand. 8: 75.
ADAM LEWENHAUPT: En färd till
minnenas värld. Wahlström & Widstrand.
9: —.
Carl Lindhagens memoarer. Första delen.
Bonniers. 12: 50.
ALMA SÖDERHJELM: Av Bonaparternas
ätt. Holger Schildt. 8: 75.
Memoarer rada vanligen upp en mängd
tillfälligheter, som inte hänga samman genom
annat än berättarens upplevelse av dem.
Därför är det svårare att referera memoarer
än romaner, där det finns en intrig, och är
memoarförfattarens minne dessutom ett
flödande ymnighetshorn blir man rentav
tvungen att mindre sysselsätta sig med det
som berättas än med berättaren själv, om
man på något sätt skall kunna ge den syntes,
som är kritikens uppgift.
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
