Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Känn dig själv! Memoarer anmälda av Nils Bohman - Posse-Brázdová, Amelie, Vidare - Bonde, Knut, Tro mig, om ni vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det är Amelie Posse-Bråzdovå, som
närmast föranlett dessa reflexioner och denna
principförklaring, ty hur skulle man i en
torftig recension kunna ge ens den flyktigaste
aning om det aldrig sinande flöde av
händelser och iakttagelser, som brusar fram genom
hennes memoarverk ”Vidare”? Ett rikt
blommande människoliv kartläggs här med
sällsynt berättarförmåga och orädd
öppenhjärtighet, som måste komma den suraste att
kapitulera. Det finns här så mycken varmhjärtad
förståelse och spontan generositet, att
upplevelserna i och för sig framstå som
underordnade ting till den själ, som upplever dem.
Fru Posse-Bråzdovå är ursprunglig,
tempera-mentsfull och intelligent, har en frisk
mottaglighet för växlande intryck, som hon
återger med impressionistisk fart, och äger sist
men inte minst en saftig humor. Faktum är
också, att hennes memoarsamling utgör ett
skolexempel på hur den starka personligheten
i sig kan samla och förvandla händelsernas
mångfald till något enhetligt. Ingenting glider
likgiltigt förbi författarinnan, som tar vitala
kragtag med livet och genom sin energi oftast
vinner moralisk seger, även då
omständigheterna förhindra materiell sådan. Man blir
i hennes sällskap fascinerad av livets
äventyrlighet och övertygad om vilken utomordentlig
förmån det är att finnas till.
Men det bör också framhållas, att fru
Posse-Bråzdovå varit med om mer än de
flesta kvinnor. ”Vidare” utgör tredje delen
av en memoarserie, där de två första skildrade
författarinnans öden under vistelsen i Rom
och annorstädes, sådana de gestaltade sig i
världskrigets skugga. Hennes äktenskap med
den tjeckiske konstnären och patrioten
Bråz-dovå har varit primus motor till de
spännande och gripande händelser, som omtalas
där, och även i den senaste volymen utgör
hennes anknytning till tjeckiska förhållanden
den sammanhållande inre tråden. De roliga
reseäventyr och den fantastiska Kaprimiljö,
som där beskrivas med färgrik realism, ha
upplevats i samband med den tjeckiska
orienteringen, och de intressantaste av de skildrade
personligheterna äro tjecker med den
vördnadsvärde Masaryk i spetsen. Men även
svenskar skymta förbi, till exempel Poul
Bjerre kringramad av sitt vackra och
origi
nella hem, där så många djupa och kloka
tankar framspirat.
Fru Posse-Bråzdovås memoarer, som de nu
slutförts i ”Vidare”, ha en stimulerande
inverkan på läsaren, och det är närmast med
otacksamhet över att även det rikaste liv inte
räcker till att fylla mer än lumpet tusental
boksidor, man lägger ifrån sig den digra
volym, som betecknar den hittills sista
etappen i hennes liv och författarskap.
En annan av den gångna höstens
memoarskribenter, baron Knut Bonde, författare till
”Tro mig, om ni vill”, är också en utpräglad
personlighet, och fastän han inte har lika
spännande saker att förtälja som fru
Posse-Bråzdovå, är han själv en ytterst angenäm
bekantskap. Och när allt kommer omkring,
är väl memoarförfattarens skildring av sina
upplevelser en lika viktig förutsättning som
själva upplevelserna för att läsaren skall vara
med på noterna. Baron Bonde har rört sig i
skiftande miljöer — svenska herrgårdar,
japanska diplomatkretsar, engelska
fattigkvarter, romerska konstnärssalonger — och
får man döma efter hans förmåga att föra
pennan, bör det ha skett med elegans. Om
fru Posse-Bråzdovå har ett
berättartempera-ment, som mest påminner om
romanförfattarinnans, är baron Bonde återigen den borne
novellisten. Han presenterar sina minnen i
små skisser, genomsyrade av ett överdådigt
gott humör, och man får anta, att den rappa,
aldrig rådlösa fyndighet, som utmärker hans
sätt att lösa sina litterära uppgifter, inte bara
är en licentia poetica utan ett sant uttryck
för hans personlighet överhuvudtaget.
Baron Bonde skildrar barndomsminnen,
där hans far, statsmannen och godsägaren
Carl Carlsson Bonde, framträder i
patriarka-liskt majestät, han berättar om fattiga
kvinnliga släktingar, som bröto vägen för
självförsörjningens idé i sekelskiftets Stockholm,
han beskriver äventyr på resor i krigsårens
Ryssland, och han kåserar över byråkratiska
dårskaper i det samtida Sverige. Allt sker
med raljant humor, och även om baron
Bonde likt Bellman är ”en herre med mycket
liten djupsinnighet”, är han i stället likt mr
Pickwick ”en iakttagare av den mänskliga
naturen’.’ med vaken blick för särskilt dess
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
