Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Tingsten, Herbert, Den nationella diktaturen, anmäld av Åke Thulstrup - Linder, Sten, Ibsen, Strindberg och andra, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ning av nazismen som en alltigenom ”radikal”
rörelse, en ”nationell resning”, som på ett
något ungdomligt sätt serveras av den unge
tyske nazisten Mackenroth i hans till svenska
översatta arbete ”Tysklands ungdom i revolt”.
Den tyska nationalsocialismen blir alltså
väsentligen en ”reaktionär” rörelse.
Man frågar då: hur har den politiska
reaktionen i nationalsocialistisk förklädnad
kunnat komma till stånd?
Om det ligger till, som Tingsten menar, kan
ju den tyska nazismen näppeligen tänkas ha
rönt någon större anslutning från den tyska
arbetarklassens sida, och helt säkert är det
också hans uppfattning, att så inte är fallet.
Han pekar på det socialdemokratiska partiets
valdeltagarsiffror, som till och med det första
Hitlervalet i mars 1933 angav, alt kadrerna
mangrant höll ihop. Härvid måste man dock
hålla i minnet, att det socialdemokratiska
partiet på detta stadium framstod som det
enda säkra värnet mot reaktionen även för
stora folkgrupper utanför arbetarklassens led.
Kort före något av riksdagsvalen under senare
hälften av 1932 skrev exempelvis Thomas
Mann en artikel i Berliner Tageblatt, där han
bekände sin anslutning till den ”sociala
demokratien”.
Tingstens framställning är ypperligt
dokumenterad, och det är inte min avsikt att jäva
hans argumentering. Men det förefaller mig,
som om denna skulle lämna ett hål öppet. Den
nya tyska regimen tycks verkligen ha
förvärvat en viss popularitet i ganska vida
kretsar. Detta fenomen tarvar en
förklaring. Terrorn, tvånget och skräcken förklarar
mycket men långtifrån allt. Och man måste
komma ihåg, att den tyska fascismen liksom
den italienska var en massrörelse, långt innan
den kunde disponera statens hela exekutiva
apparat till att förinta sina
meningsmot-ståndare. Att fascismen från att ha varit
en ”revolutionär” rörelse med vittsvävande
socialiseringsplaner har omvandlats till ett
verktyg för egendomens försvar, den stora
liksom den lilla, behöver ju inte utesluta
tillvaron av ett omfattande folkligt stöd.
Fascismens ”folkliga” aspekt förtjänar sitt
studium. Starkast framträder kanske detta
drag på det kulturella planet. Att de
tarvligaste fördomar och vidskepelser upphöjs
till officiella dogmer står utan minsta tvivel
i samklang med vad en betydande del av
folket innerst önskar. Annars skulle det helt
enkelt inte kunna ske. Särskilt ur denna
synpunkt synes den tyska och italienska
fascismens pretention på äkta ”folklighet”
långtifrån ogrundad. Åke Thulstrup
Kring åttiotalet
STEN LINDER: Ibsen, Strindberg och andra.
Litteraturhistoriska essäer.
Bonniers. 7: 50.
Med sin nu sex år gamla
doktorsavhandling om Ernst Ahlgren dokumenterade sig
Sten Linder som vår ojämförligt finaste och
säkraste kännare av den nordiska
åttiotals-litteraturen. Den samling litteraturhistoriska
essayer han nu publicerat är också ägnad
detta skede. Boken har närmast karaktären
av spånor från forskarverkstaden; den
sammanför minnesartiklar och recensioner samt
ett par större fristående studier. Främst bland
de sistnämnda märkes ”en
litteraturpsyko-logisk parallell” mellan Ibsen och Strindberg.
Den bjuder väl inte på några märkligare nya
resultat men redogör översiktligt och
intelligent för korrespondensen mellan de båda
diktarnas utvecklingskurvor, utreder det
ömsesidiga inflytande de utövat på varandra
och utgör som helhet en kritisk diptyk, målad
med mycken omsorg och omfattande lärdom.
Vill man se Sten Linder där han är som bäst,
skall man emellertid gå till den skarpsinniga
studien över Bjørnsons ”Synnøve Solbakken”,
där hans lugna och tillförlitliga metod
hembär sin vackraste seger i denna volym.
Saklighet och vederhäftighet är denna
forskarpersonlighets inte alltför vanliga
adelsmärke och vittnar i sin mån om ur vilken
skola han framgått. Hans framställningskonst
är klar och sober och fri från alla bländande
konstgrepp, liksom också från allt akademiskt
viktigmakeri. Sten Linder har sin styrka i det
psykologiska och litterära, medan idélivet
intresserar honom först i andra hand, och den
sociala och historiska bakgrunden -vanligen
förbigås med tystnad. Det är då fullt
naturligt att han skall lyckas särskilt väl med
sådana gestalter som Jonas Lie och Tor
Hed
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
