Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: Lloyd-Georges krigsminnen - Anmälda böcker - Lloyd-George, David, War Memoirs I—VI; Krigsminnen I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÜTGER ESSÉN
ligare uttrycksform än det skrivna. Stundom
framstår Lloyd-George dock även i skrift som
en ordets konstnär. Han äger i varje fall i
eminent grad förmågan att ge en klar,
fängslande och lättfattlig — ej sällan alltför
lättfattlig — framställning av de största och
svåraste problem. Bakom den taktiskt
välberäknade och stundom dräpande argumentationen
kan läsaren ej undgå en tydlig förnimmelse av
den dynamiska kraft, med vilken David
Lloyd-George plöjde sin väg fram över politikens
stormiga hav, tills han nådde fram till den
utomordentliga om än efemära position, där
hans insats blev världshistoria.
Men i detta sammanhang är det ej fråga
härom. Lloyd-Georges statsmannagärning
kommer att i sinom tid kunna ses ur längre
synpunkter och mot bakgrunden av ett mera
sovrat kunskapsmaterial än som nu är
möjligt. De mera kategoriska omdömena böra
helst anstå till dess. Och dessutom är
Lloyd-George som politiker ännu ej ett alldeles
avslutat kapitel.
Nu gäller det alltså endast de sex
volymerna krigsmemoarer. De äro som sagt utan
tvivel i hög grad läsvärda, och de läsas med
nöje. Tillsammans bilda de ett levande och
rikt om än något kaotiskt verk. Snart kommer
läsaren emellertid underfund med vad som
fattas för att ge ett intryck av helgjutenhet.
Jag har redan pekat på det. Det är det långa
perspektivet, det historiska sinnet. Dessa
volymer, hopsatta femton å tjugu år efter de
världshändelser de skildra, ha alltjämt över
sig en ton av dagspolemik. Det synes ännu
alltid gälla att övertyga vacklande anhängare
och dräpa till parlamentariska motståndare.
Det hela blir en rapsodisk film, med
aktstycken, tal och situationsbilder, med
argumentationer och propagandakampanjer och
med ett hastigt växlande persongalleri i
bakgrunden. Men man känner ganska litet av
världskrigsårens tunga ödestragik. Det
poli
tiska spelets teknik och taktik synas nästan
helt ha absorberat både den dåvarande
regeringschefen och den nuvarande
memoarförfattaren David Lloyd-George.
De sex volymerna handla alltså främst om
hur Lloyd-George satte England i stånd att
vinna världskriget. Kriget självt diskuteras
endast föga. Det var en given sak,
förutsättningen för hela bravurnumret. Även
världskrigets politiska förhistoria är endast
rapsodiskt berörd. Den försiktigt arbetande
diplomatien var aldrig Lloyd-Georges fält.
Skådeplatserna äro parlamentshuset,
premiärministerbostaden i nummer 10 Downing Street,
diverse styrelse-, mötes- och
diskussionsloka-ler, större och mindre konferensrum i London,
Paris och Versailles, vid fronten och bakom.
Genom det hela går en osviklig tro på att
han, David Lloyd-George, kunde sköta detta
stora spel bättre än någon annan, men att
han är tvungen att också övertyga läsaren
därom. Överallt spårar man den politiske,
partidemagogiske och parlamentariske
fackmannens yrkesmässiga tillfredsställelse med
ett välgjort jobb.
Lloyd-George vore emellertid icke den
dynamiska och fängslande personlighet han är, om
han icke även vid sidan av huvudtemat: ”hur
jag vann världskriget”, också givit en hel del
slående bidrag till tidens väsen och till den
stora världskrisens inre förlopp. De flesta av
de skiftande figurer av vänner, medhjälpare
och motståndare som skymta förbi i det stora
persongalleriet äro visserligen väl mycket
sedda ur en lös, egocentrisk synpunkt, men
en del av dem ha fått en träffande
blixtbelysning och tecknats med verve och åskådlighet.
Hit höra sålunda karakteristikerna av
militärerna Kitchener, Joffre, Nivelle, Robertson,
Haig, Wilson, Foch och Pershing samt av
statsmännen Asquith, Haldane, Balfour, Carson,
Milner, Bonar Law och Clemenceau. Man kan
visserligen diskutera i vad mån bilderna göra
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
