Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: Lloyd-Georges krigsminnen - Anmälda böcker - Lloyd-George, David, War Memoirs I—VI; Krigsminnen I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LLOYD-GEORGES KRIGSMINNEN
rättvisa åt originalen, men man kan icke
förneka att de präglats av ett konstnärligt
gestaltande temperament.
Eftersom det polemiska draget är så
förhärskande i dessa krigsminnen, kan man icke
utan fog betrakta dem som en fortsättning av
sin författares politiska aktion. Ur denna
synpunkt får man också obetingat erkänna dem
som en historisk primärkälla av rang. De
belysa på ett utmärkt sätt författarens egna
strävanden och de motiv för dessa som han
vill låta gälla. Men en objektiv belysning av
världshändelserna ge de icke.
Åtskilliga av de problem som rullas upp
i Lloyd-Georges krigsminnen höra redan nu
helt och oåterkalleligen till historien. De ha
förevarit; de komma icke åter i denna form.
Andra åter äro av den natur att de ständigt
gå igen under kritiska förhållanden. Till dessa
hör bland annat ett spörsmål, till vilket
Lloyd-George i sina minnen — liksom före honom
Bismarck vid flera tillfällen i ”Gedanken und
Erinnerungen” — synnerligen ofta
återkommer, nämligen frågan om förhållandet mellan
den politiska och den militära ledningen under
ett krig. I sin sista volym gör han detta ämne
till föremål för en särskild fristående liten
studie.
Lloyd-George gör gällande — åtminstone
indirekt — att han ensam fullt förstod de
strategiska grundvalarna för det brittiska
rikets krigföring. Yrkesmilitärerna på den
allierade sidan — upp till de högsta
armécheferna — begrepo däremot ej sin uppgift.
De slösade bort hundratusentals oersättliga
människoliv och mängder av dyrbar
krigsmateriel på sekundära taktiska mål.
Offensiverna i Champagne 1915, vid Somme och
Chemin des Dames 1916, vid Paschendale 1917
voro alla misslyckanden. Och alla berodde de
på att överbefälets strategiska tänkande var
föråldrat, förstelnat och formalistiskt.
Generalerna förstodo ej att göra effektivt bruk
av de nya vapen den tekniska sakkunskapen
satte i deras händer. De saknade strategisk
överblick. De voro nästan samt och
synnerligen begränsade militärbyråkrater, som
emellertid tyvärr blott alltför ofta kunde räkna
med stöd även av en oupplyst civilopinion.
Kriget vanns icke tack vare de allierade
yrkes-strategernas insats utan i trots av deras
ödesdigra inkompetens. Lloyd-George synes också
betrakta det som en av sina största förtjänster
att han icke lämnade fritt spelrum åt denna
sorgligt inkompetenta militärledning.
Det enda undantag författaren medgiver
i fråga om sitt allmänna fördömande av
militärernas högre kompetens är marskalk Foch,
åt vars ovanliga fältherreegenskaper och klara
strategiska blick han ger det högsta
erkännande. Joffre däremot saknade förmåga att
se kriget i stort, och även lord Haig, som
visserligen var ”a stubborn fighter”, får av
författaren sina egenskaper som strateg
fullkomligt underkända.
I sin sista, i november 1936 publicerade
volym, där författaren behandlar
centralmakternas slutliga militära sammanbrott, lyckas
han på ett starkt övertygande sätt göra
gällande riktigheten av sin uppfattning att det
var de av de högsta yrkesmilitärerna
föraktade och motarbetade ”sideshows” —
fälttågen i Palestina, i Mesopotamien, i
Make-donien och på den italienska fronten, som
slutligt avgjorde kriget. Han ger också
intressanta avslöjanden om den utomordentliga
respekt, varmed man i den allierade
krigsled-ningen ännu på hösten 1918 betraktade den
tyska krigsmaskinen, och hur överraskande det
slutliga sammanbrottet i själva verket kom.
Ännu i september och oktober 1918 tyckes
ingen av de ledande på ententesidan ha väntat
sig en seger före hösten 1919, då övermakten
skulle ha blivit verkligt förkrossande.
I den sista volymen skärper författaren sin
kritik av krigsledningen nästan till våldsamhet.
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
