Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - West, Rebecca, Ett tänkande rö; Simone, Vredens dagar; Holtby, Winifred, Staden, anmälda av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Så lyder den maxim av Pascal, som givit
upphov till titeln på Rebecca Wests roman.
Denna från Irland bördiga kritiker och
författarinna torde inte vara de
litteraturintresserade obekant: förra året introducerades hon
sålunda hos oss med ett representativt verk,
novellsamlingen ”Den sträva rösten”, ett
fullgott prov på vad maliciös kvickhet,
psykologisk kunskap och vass observationsförmåga
i förening med en elegant och precis stil
kunna åstadkomma av människoskildring. Med
förkärlek väljer Rebecca West objekten för
sin satir bland the upper ten, bland
överklassens parasiter, de i en meningslös lyxtillvaro
ambulerande plutokraterna, som i febril hets
jaga efter chimärer. Hon har ett till hälften
hånfullt, till hälften medlidsamt löje till övers
inför detta beklagansvärda eller ovärdiga
narrspel. Hon vet, vad det hela är värt; hon låter
sig inte dupera. Hon ser också den horror
vacui som är drivkraften till detta erbarmliga
jagande efter vind. Ändå skulle man önska,
att hennes gissel ville drabba skoningslösare,
hennes satir vara obevekligare, då det gäller
att blotta och avslöja de bakteriekulturer, som
i bästa virulens frodas i samhällsorganismen.
Som det nu är, har hon visserligen öppen
blick för sina delinkventers gemenhet eller
svaghet, men hennes dröjsmål bland de
magnifika rötäggen på fåfängans marknad är
avgjort blandat med överseende och välbehag:
i sin ambivalens presenterar hon rosor bland
riset.
Det är ett brokigt och rörligt galleri av
människoexemplar, som exponeras i hennes
nya roman. Läsaren slungas in bland
dagdrivarna och lyxdjuren i Paris, vid Rivieran
och på schweiziska turisthotell.
Huvudpersonerna äro Isahelle, en ung och vacker kvinna,
härstammande från en orleanistfamilj, som
aldrig helt förlorat sin franska prägel, fastän
den i långa tider levt i Louisiana, och Marc
Sallafranque, en fransk bilfabrikant med en
droppe semitiskt blod i sina ådror. Detta par
är tecknat med en sympati, som inte är
oförtjänt. De äro levande människor dessa två
mitt i en hord av i vilje- och känsloavseende
atrofierade parasiter, och man följer
utvecklingen av deras äktenskapshistoria, som efter
åtskilliga missförstånd och ett missfall når
sin harmoniska kulmen, med avgjort intresse.
16. — B. L. M. 1937.
Rebecca West excellerar i denna roman i
träffande diagnoser och slående karakteristiker.
Vad hon har att säga om franskt kynne, är så
klokt och spirituellt formulerat, att man
lägger det på minnet. Hon har av allt att döma
en utomordentligt rik erfarenhet av
människor och miljöer, och hon förstår att
meddela denna erfarenhet i en litterär form, som
inte kunde vara mer pregnant. Man minns
i hennes berättelse åtskilliga praktfulla
representanter för det oansvariga njutningslivet: en
elegant ravaillac som André de Verviers, den
grekiska parvenyn madame d’Alperoussa och
hennes make, en finanshaj av den oljade och
hala sorten, ”kanske ättling av berber och
araber”. Och man minns framför allt
porträttet av Campofiore, som med naturlig
pondus uppbär den kritiske resonörens roll.
I sådana stycken visar Rebecca West ett mått
av gestaltningsförmåga och intelligent
inlevelse, som inte många i nutida anglosachsisk
litteratur göra henne efter.
Den franska skådespelerskan madame
Simone representerar som författarinna en
helt annan kvinnotyp än Rebecca West. Där
den engelska författarinnan är kyligt
behärskad, cerebral och objektiv, är hennes franska
kollega passionerad och subjektiv. ”Vredens
dagar” är en dramatiskt vibrerande
passionshistoria av typiskt fransk proveniens. Den
atmosfär, vari läsaren införes, är bister och
laddad av konfliktstoff. När Marion de
Ligne-mare gripes av en absurd, förödande och
förnedrande passion för en henne i alla
avseenden ovärdig man och drives till förtvivlans
gräns, går hon fram som en furie, en Medea.
När denna renhjärtade franska flicka, som
genom träget och uppoffrande arbete
uppehållit sin familj, som kommit på obestånd:
den sjuka modern, styvfadern (en obotligt döv
före detta violinist) och sina syskon, däribland
lättingen och parasiten Léo, uppdagar sin
ödeläggande lidelse för en snarvacker
gigolo-typ, får detta karaktären av en ödestragedi,
av människoviljans kamp mot övermäktiga
krafter. Hon ser honom bringa sin syster i
fördärvet, och med det eruptiva hat och den
förbittrade aversion, som endast är kriteriet på
hennes kärlek, fattar hon sitt beslut att krossa
den ovärdige. Det resulterar i att hon slutar
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
