Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Möller, Artur, Den förseglade kärleken; Hertzman-Ericson, Gurli, Gåvan; Sörman, Py, Vi människor, anmälda av Thure Nyman - Harrie, Ivar, Poeten Horatius, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hjärtat”), och en liten historia som ”Tåget
går vidare” är överraskande bra: Två
människor som älskat varandra för länge sedan,
möts av en slump i en tågkupé. De sitter och
tuggar på ord som de längtat efter att få
sagda, men de kommer sig inte för. det blir
bara konventionella fraser. Så stiger hon ur,
och deras trasiga liv rullar vidare i var sitt
spår. Här har författarinnan verkligen fått
fram något väsentligt. Thure Nyman
Poeten Horatius
IVAR HARRIE: Poeten Horatius. Gebers.
5: 50.
Många av dem, som på gymnasiet
pluggade latin, skola väl med en särskild glädje
dröja vid minnet av de lektioner, som ägnades
åt Horatius’ ”Oder och epoder”. Den
sällskapligaste och älskvärdaste av romarpoeter
öppnade plötsligt en värld, som måste väcka ett
ungt sinnes rena entusiasm. Hemligheten med
denna poesis enastående tjuskraft kanske bör
sökas i dess oefterhärmliga intimitet, dess
graciösa vardaglighet. Plötsligt var man borta
från Caesars och Livius’ metalliskt hårda,
kargt martialiska värld och förflyttad till
en verklighet, som på ett helt annat sätt var
närbelägen, lättare att anamma, mera
mänsklig överhuvudtaget. Kontrastverkan kunde inte
vara angenämare.
Denne Quintus Horatius Flaccus, som
häromåret kunde fira sitt tvåtusenårsjubileum,
har blivit föremål för en hyllningsskrift av
Ivar Harrie, och denna skrift med sina talrika
ypperliga lyriska tolkningar utgör vid sidan
av en utsökt essay av Emil Zilliacus det mest
intagande, som i senare tid sagts på svenska
om en poet, som i alldeles eminent grad varit
en glädjespridare och för så många står som
den oöverträffade representanten för det bästa
av romersk anda. Ivar Harrie har anlagt ett
på samma gång okonventionellt och elegant
grepp på sitt ämne. Han har, som han själv
förklarar, som bokrecensent gripit tillfället
”att med sitt yrkes vanliga teknik försöka en
anmälan av den jubilerande författarens
samlade verk”. Resultatet har blivit en ovanligt
angenäm och ovanligt stimulerande lektyr,
där ambitionen att popularisera ingått en
lycklig förening med lärdom och esprit.
Harrie följer i sin exposé Horatius från
hans ungdoms satirdiktning, då han,
innehavaren av en sinekur i statskontoret, gjorde
sig bemärkt med sina ungdomligt frispråkiga
”Sermones”, dessa livfulla, ofta cyniska
verskåserier från det samtida Rom. ”Exakthet,
koncentration, komposition” anges som de
bestående horatianska formgivningskraven,
och med tillbörligt eftertryck understrykes den
unge poetens beroende av den attiska
komediens mästare, framför allt Aristofanes: i den
frispråkige romerske verskåsören lever
traditionen från den atenska komedien. I ”lambi”
framträder så Horatius som rent lyrisk
diktare — med Archilochos som förebild i
rytmiskt avseende — för att sju år efter Actium
utge vad Harrie kallar hans ”stora
diktbok”, det vill säga ”Carminum libri III”
av år 23 f. Kr. Det är däri han närmast
anknyter till Alkaios och Sappho, men inte
som en menlös epigon. Med rätta framhåller
författaren den metamorfos, de grekiska
rytmerna undergått under romarpoetens hand:
”1 det alkaiska tempot rör sig den fullrustade
romaren med otvungen spänstighet, och han
har instrumenterat lesbierns vismelodi med en
ny, hård och festlig metallklang, som ingen
längre kan tänka bort från den: alcaicum
borde döpas om och kallas horatianum.”
Det är i denna stora diktsamling vi möta
den Horatius, som kanske står oss närmast.
Där möter oss först och främst hans lekfulla,
behagliga, svala kärlekslyrik, den ”erotiska
vardag”, där de odödliga damerna heta
Gly-cera eller Chloe, Lalage eller Lydia, Lyce
eller Lamia. Hur långt är man inte från
Sapphos brännande passion eller hennes
lärjunge Catullus’ flammande lidelse. Och hur
oefterhärmligt poetisk är ändå inte denna
graciösa erotiska vardagsvärld! Det är ett
underverk. I den stora diktsamlingen möter
oss vidare blomman av Horatius’
tänkespråks-poesi, hans gyllene, måttfulla levnadsvisdom,
och dryckeslagspoemen, oöverträffade i livfull
åskådlighet. Där möter oss slutligen
romar-odenas Horatius, där han, förvandlad till
hierofant, i klanger, vilkas skärpa tiden inte
avtrubbat, varierar romartemat: ”Dulce et
decorum est pro patria mori.”
Bilden av den åldrande och resignerade
poeten, på sin lantgård i Sabinerbergen
författande älskvärda epistlar och versifierade
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
