Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Harrie, Ivar, Poeten Horatius, anmäld av Johannes Edfelt - Cederblad, Sven, Stagnelius och hans omgivning, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
anekdoter, ställes oss slutligen för ögonen.
Stålklangen har dock ej ännu upphört att
ljuda: den kommer igen i ”Carmen
saecu-lare”, den kantat som på beställning av
Augustus uppfördes år 17 e. Kr., och gång
på gång i den horatianska efterskörden.
Men essensen av hans sista diktning är
samlad i den på en gång stolta och ödmjuka
hyllningen till Sångmön, som varit honom
trognare och mera huld än hon varit de flesta
poeter. Den lyder i Ivar Harries vackra
översättning :
Den, Melpomene, Du en gång
log emot, då han först skådade dagens ljus,
han skall icke i knytnävskamp
vinna världsmästerskap, icke med eldigt spann
på Olympias stadion
triumfera och ej, lönad för krigarbragd
med den Deliske Gudens löv,
sen barbarernas tomt skrytsamma hot han kväst,
firas på Capitolium.
Nej, av ån som han hör rinna sin gård förbi
och av suset i hagens snår
får han lära att bli frejdad i visans konst.
Rom, kulturvärldens huvudstad,
värdes även åt mig unna ett fridlyst rum
bland de sina, i diktens kör:
av förgiftade bett såras jag icke mer.
Gudamö, som ur cittrans gull
låter tonernas sorl framgå som melodi,
du som kunde åt fiskarnas
stumma släkte ha gett gåvan av svanens sång,
Dig, blott Dig vill jag tacka för
att jag nämnes i dag öppet på stadens torg
Romas levande strängaspel:
allt, mitt liv och min sång — om den blev sång —
gav Du.
Johannes Edfelt
Kring Stagnelius
SVEN CEDERBLAD: Stagnelius och hans
omgivning. Bonniers. 6: 75.
Det må vara specialisterna förbehållet att
ingå på en kritisk granskning av Sven
Ceder-blads nya Stagneliusbok. Den litterärt och
litteraturhistoriskt allmänintresserade nödgas
inskränka sig till en flyktig presentation.
Cederblad, vilken förutom sin avhandling
ägnat en rad studier åt Stagnelius, besitter
inte blott djup lärdom i ämnet utan också
en försiktighet och en ödmjukhet, som äro
särskilt påkallade då man rör sig på så osäker
mark som Stagnelius’ biografi, men som också
utgöra den sanne forskarens adelsmärke. Själve
Sainte-Beuve kan inte ha varit villigare att
korrigera sig själv, rätta sina misstag och
modifiera sina egna meningar efter nya rön.
Nu är det ju så, att Stagneliusforskningen
— mutatis mutandis — erbjuder stora likheter
med Shakespeareforskningen: vad man
verkligen vet om människan Stagnelius är så
ytterligt obetydligt, att även den allra minsta notis,
som kan kasta ett aldrig så svagt sken över
hans liv, och därmed också över hans dikt,
hälsas med tacksamhet, ja hänförelse av en
vetgirig och beundrande eftervärld. Detta
måste hela tiden hållas i minnet, då man tar
del av de skenbart ofta oväsentliga uppgifter
om eller kring Stagnelius, som Cederblad med
oändligt tålamod och en rörande kärlek till
ämnet lyckats hopbringa.
Mycket nytt finner man väl inte på de sidor,
som handla om diktarens sista levnadsår, om
utbrottet av hans sjukdom, förut
diagnosticerad av Olle Holmberg, och om hans
deltagande i sällskapslivet i Kalmar. Det lilla
uppträde, som ägde rum då den föga
välpole-rade skalden en gång åt middag hos
Rosen-stein, har också varit allmänt bekant, men
Cederblad ger ett nytt penseldrag åt denna
kulturhistoriska miniatyr, då han påvisar, att
hur himmelsvitt skilda de båda männen än
voro i fråga om allt annat, så kunde de likväl
mötas i samförstånd på politikens område.
Beröringspunkten var den beundran för Karl
Johan, tsar Alexander och 1812 års politik,
som både den gamle gustavianen och
”Wladi-mir den stores” diktare hyste. Gustavianernas
minst sagt reserverade hållning gentemot
Karl XH-minnet, som blev ett av
menings-motståndarnas fälttecken, får överhuvud en
intressant belysning. Cederblad har vidare
granskat traditionen i fråga om diktarens
opie-missbruk och fyndigt sammanställt den med
de Quinceys och Coleridges erfarenheter av
den farliga drogen. Han har också kunnat
spåra opiaternas inflytande i vissa av
skaldens drömbilder och visioner. Med gripenhet
läser man slutligen i ett ny funnet brev från
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
