Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - II. Skräcken hemsöker Cainsmarsh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. WELLS
vanligt förfärlig och skrämmande. Ja, jag var
sannerligen redan mycket illa däran . . .
När jag vill kan jag återkalla i minnet hur
blottställd och skyddslös jag kände mig, då
jag for dit över det öppna marsklandet. Det
föreföll mig alltför öppet och utsatt för
tallösa faror. Men närmade jag mig till slut en
grupp träd eller buskar förvandlades de ändå
genast till ett bakhåll. Den tillit som finns hos
varje levande varelse började överge mig. Jag
kände mig inte endast försvarslös utan direkt
hotad av en oberäknelig ondska. Mitt på
dagen, förstår ni, i klara solskenet. Och inte
en levande varelse inom synhåll utom ett par
fåglar . . .
Jag råkade träffa den gamle mannen när
han var på ett meddelsamt humör. Jag gick
rakt på sak. ”Jag är ny här på trakten”, sade
jag. ”Är det någonting särskilt galet här?”
Han tittade länge på mig och kliade sig på
kinden. ”Ja”, sade han, ”det är det.”
Han tog mig med sig in i sitt arbetsrum,
lyssnade ett ögonblick om vi var utom
hörhåll och stängde sen dörren omsorgsfullt. ”Ni
är känslig”, sade han. ”Ni har känt av det
fortare än jag gjorde. Det är något galet
— och det blir värre och värre. Det är
något Ont.”
Jag minns mycket tydligt dessa
inledningsord och hans röda gamla ögon och de dåliga
tänderna i hans insjunkna mun. Han kom och
satte sig alldeles bredvid mig och höll sin
långa, beniga hand som en lur för sitt håriga
öra. ”Tala inte för högt”, sade han. ”Jag hör
om ni talar tydligt.”
Han sa att han var glad att äntligen få
någon att tala med om detta. Han berättade
för mig hur han hade hoppats få sluta sina
dagar i lugn och ro i Cainsmarsh och hur
så småningom delta dunkla obehag hade
kommit över honom och långsamt skärpts
till rädsla. Han skulle aldrig få råd att
flytta igen. Han satt fastlåst han med. Det
var inte lätt att tala om det. Hans hustru
talade aldrig med honom om det. Innan de
kom till Cainsmarsh hade de varit de bästa
vänner och pratat om allt. ”Nu håller det på
att skilja oss åt”, sade han. ”Jag har bara mig
själv att tala med. Jag vet inte vad som har
tagit åt henne.”
”Vad är det som skiljer er åt?” frågade jag.
”Det Onda.”
Det var hans namn för det.
Han sa att alla människor gled ifrån varann
här. Man började se olycksbådande tecken
i de mest vardagliga förhållanden. På sista
tiden hade han börjat få egendomliga
misstankar om maten — han inbillade sig att den
smakade besynnerligt och att han kände sig
konstig efteråt. ”Jag fruktar för mitt
förstånd”, sade han. ”Mitt eller hennes. I alla
fall är det underligt med maten. Varför skulle
någon människa...?” Han sa inte mer om
saken. När han först kom hit hade folket
bara förefallit honom trögt. Sen hade han
börjat inse att de snarare var inbundna och
misstänksamma än tröga. Man kunde komma
på ett uttryck i deras ögon som hos en hund
som tänker bita. Och om man lade märke till
det så kunde man få se att till och med barnen
i hemlighet var på sin vakt. Utan anledning.
Utan ringaste anledning. Han satt alldeles
inpå mig och berättade detta med låg röst.
Han kom närmare. ”De är grymma mot
sina djur”, sade han, ”de slår sina hundar och
hästar. Inte j ämt. Men de får ryck. Och barnen
kommer till skolan med blåmärken. Man kan
inte få dem att säga något... De är rädda.”
Jag frågade honom om han tyckte att del
ökade, detta något, vad det nu var. Hade det
alltid funnits där? Man hade mycket litet
upptecknad historia från trakten. Han trodde
att det tilltog. Så här hade det inte varit jämt.
Jag framkastade att det kanske alltid hade
funnits i atmosfären på platsen och att vi märkte
det mer allteftersom vi greps av förhäxningen.
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
