Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - II. Skräcken hemsöker Cainsmarsh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KROCKETSPELAREN
finna anledningen till denna press på mina
nerver, men jag kunde inte komma på något.
Allt det svåra hade jag ju lämnat bakom mig
i London. Temperatur och sånt höll sig
normala. Men det var tydligt att någonting var
på tok i mitt förhållande till den nya
omgivningen. Cainsmarsh svek mina
förväntningar. Jag blev inte återställd. Jag måste
försöka samla mig. Jag hade’ placerat hela
mitt lilla kapital i praktiken här och jag var
tvungen att hålla mig till den. Jag hade ingen
annanstans att ta vägen. Jag måste hålla
huvudet klart och ta itu med det här krånglet
och få slut på det innan det blev mig
övermäktigt.
Var det bara jag som kände av detta? Var
det någonting särskilt underligt med mig eller
var det något underligt med hela trakten?
Fanns det andra människor ute i marsklandet
som hade liknande drömmar och inbillningar,
eller var det här någonting övergående som
alla nykomlingar kände av? Var det
någonting jag skulle komma igenom? Gällde det en
sorts acklimatisering. Jag måste vara försiktig
med mina efterforskningar, för det är inte bra
om en läkare erkänner att han inte är riktigt
frisk. Jag började iakttaga mina patienter, min
gamla tjänarinna och alla jag kom i kontakt
med för att finna om de skulle förråda
liknande symtom. Och jag fann vad jag sökte.
Under den yttre slöheten var många av dessa
människor djupt oroliga. De liksom jag kände
att en atmosfär av fruktan vilade över
marsklandet. Det var en fast rotad, invand fruktan.
Men det var inte en bestämd fruktan. De
fruktade någonting okänt. Det var en fruktan, som
när som helst kunde koncentreras på vad som
helst och förvandla det till ett skräckens ting.
Låt mig ge några exempel.
En kväll fann jag en gammal gumma
alldeles stel av skräck för en skugga i ett hörn,
och när jag flyttade hennes ljus och skuggan
rörde sig skrek hon högt.
”Men den kan inte göra er något ont”,
försökte jag intala henne.
”Jag är rädd”, svarade hon, som om det
var ett tillräckligt svar. Och plötsligt, innan
jag hann hindra henne, fick hon tag i en liten
klocka som stod på nattduksbordet, kastade
den mot detta mörka, förfärliga ingenting och
borrade ned huvudet i sängkläderna. Jag
erkänner att för ett par ögonblick stod jag
stel och stirrade avvaktande på den trasiga
klockan i hörnet.
Och en dag såg jag en bonde som var ute
och jagade kaniner stanna och stirra förfärad
på en fladdrande kråkskrämma och plötsligt,
okunnig om min närvaro, lägga bössan till
kinden och skjuta det stackars dinglande
spektaklet i bitar.
Folk var alldeles ovanligt mörkrädda av
sig. Jag märkte att min gamla jungfru inte
vågade sig ut till brevlådan hundra meter från
dörren sen det blivit mörkt. Hon fann på alla
möjliga undanflykter, och om man ställde
henne mot väggen nekade hon blankt att gå.
Jag måste gå själv eller låta mina brev ligga
till dagen därpå. Jag fick höra att inte ens
kärleksmöten förmådde locka ungdomen
utomhus efter solnedgången.
Nej, det går inte att beskriva, sade han,
hur förnimmelsen av denna allestädes
närvarande skräck mer och mer fick makt över
mig — hur den angrep mig som en smitta —
så att till slut en rullgardin som smällde i
blåsten eller ett kol som ramlade ned i brasan
kom varenda nerv i min kropp att skälva.
Jag kunde inte skaka av mig eländet; mina
nätter blev värre och värre. Jag beslöt att ha
ett grundligt samtal med den gamle
kyrkoherden om denna gåtfulla ängslan. Han hade
ju sitt ansvar för trakten liksom jag mitt. Han
borde känna till allt som fanns att känna till.
Vid det här laget hade sjukdomen börjat få
ett fast grepp om mig. Jag beslöt mig för att
gå till honom efter en natt som varit mer än
18. — B. L. M. 1937.
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
