Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - II. Skräcken hemsöker Cainsmarsh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. WELLS
och skakade hans svaga kropp. Han hade först
och främst utsett ortens arkeologer och
naturvetenskapsmän som mål för sina utfall, men
hopblandade därmed på det mest egendomliga
och ologiska sätt sin avsky för det
högkyrkliga bruk som införts av den nykomne prästen
i Marsh Havering. Just nu när detta onda höll
på att frigöras och stiga ur jorden som en
utdunstning, nu när tidens enda stora och
viktiga behov var uppriktig och omutlig
religion — ”uppriktig och omutlig”, upprepade
han och skakade sin hand framför ansiktet på
mig — just nu skulle den här mannen komma
med sin musik och sina mässhakar och
maskeradupptåg.
Men jag ska inte söka återge — ens om
jag kunde det — hur den gamle stackaren
blev allt våldsammare och högljuddare och
hesare. Han fordrade att man skulle förkväva
och förfölja Vetenskapen och Rom och all
sorts osedlighet och oförsynthet och all tro
utom hans egen. Ja, han ville förföljelse och
avtvingad ånger för att frälsa oss från Vreden
som vilade över oss. ”De vänder på jorden
och lägger ting nakna och vi måste andas in
stoftet av längesen döda människor.” Det var
som om han försökte komma bort från denna
marsklandsbesatthet genom idel skrik och
våldsamhet. ”Kains straffdom!” ropade han,
”Kains fördömelse!”
”Varför just Kain?” lyckades jag få in.
”Han slutade sina dagar här”, förklarade
den gamle mannen. ”Jo, jag vet det. Tror
ni det kallas Cainsmarsh för ro skull? Han
vandrade omkring på jorden och till slut kom
han hit, han och de värsta av hans söner. De
förgiftade jorden. Århundrade efter
århundrade av brott och grymhet, tills syndafloden
begravde dem i träsken här — och där borde
de ligga begravda i evighet.”
Jag försökte gendriva dessa fantasier —
Cainsmarsh är bara en förvrängning av Gaynes
Marsh, vilket man kan läsa i varenda
hand
bok för resande. Det slår Gaynes Marsh i
Vilhelm Erövrarens jordebok. Men jag kom ingen
vart med gubben. Min röst kunde inte göra
sig hörd över hans kraxande försäkringar.
Hans dövhet var ett skydd mot alla argument.
Hans röst fyllde rummet. Han hällde ur sig
allt som samlats och legat och frätt inom
honom där han gått och ruvat i ensamheten.
Hans satser kommo med en snabbhet som
förrådde att de länge legat och mognat. Jag
misstänker att det mesta hade han tid efter annan
serverat de få återstående trogna i kyrkan
i Cainsmarsh. Han blandade ihop Kains söner
och grottmänniskor och mammutdjur — och
megatheria och dinosaurier i den vildaste
röra. Det var en fors av det vidunderligaste
oförnuft. Och ändå — och ändå .. .
Doktor Finchatton betraktade några
ögonblick under tystnad bukten vid Les Noupets..
— Det hela gav en sorts suggestion. Jag
tvivlar på att ni kommer att finna ens den
avlägsnaste likhet med förnuft i det hela
— här i denna klara luft. Men man fick
suggestionen att detta förföljande spökväsen var
någonting avlägset, arkaiskt, bestialiskt. . .
Han nickade en tveksam bekräftelse på
sina ord.
— Ni förstår — det är illa nog att bli
hemsökt av spöken från Elisabets och
Stuartar-nas och Georgarnas tid, spöken i pansar och
spöken i kedjor. Men man har ju ändå en
sorts samhörighetskänsla med dem. De är inte
bara andar av lurande grymhet och
aplik-nande ondska. Men gengångare från en stam
av grottmänniskor däremot kan ju . ..
Fasansfulla spöken ... Vad säger ni om saken?
— Det ena är lika troligt som del andra,
sade jag.
— Ja visst. Och om det var grottmänniskor,
så varför inte lika gärna apor? Antag att alla
våra förfäder skulle resa sig upp mot oss.
Reptiler och fiskar och amöbor . . . Idén var
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
