Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - II. Skräcken hemsöker Cainsmarsh - III. Huvudskallen på museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KROCKETSPELAREN
så fantastisk, att när jag for hem från Cross
in Slackness försökte jag skratta åt den.
Doktor Finchatton tystnade plötsligt och
såg på mig.
— Jag kunde inte skratta, sade han.
— Det skulle nog inte jag kunnat heller,
svarade jag. Det är en hemsk tanke. Jag har
hellre en människa spökande hos mig än
en apa.
— Jag återvände hem mer fylld av skräck
än när jag kom. Nu började jag se syner
överallt. En gammal gubbe som stod böjd
över ett skadat får i ett dike blev en kutig,
krokig vilde med tunga käkar. Jag vågade inte
se efter vad han gjorde, och när han ropade
någonting till mig — en hälsning
antagligen — låtsades jag inte höra. När ett
busksnår stod nära vägen kände jag hur hjärtat
sjönk i bröstet och jag saktade farten på bilen,
men så snart jag kommit förbi trampade jag
gasen i botten.
Den kvällen drack jag mig full för första
gången i mitt liv. Ni förstår att det fanns
inget annat val — antingen berusa sig eller
fly därifrån. Jag är ju bara en ung läkare
ännu, men jag har mina hedersbegrepp. En
doktor som överger sina klienter utan
föregående varning är lika klandervärd som en
vaktpost som smiter. Så ni förstår att jag var
tvungen att dricka mig full.
Innan jag gick till sängs fann jag mig
fum-lande med ytterdörren för att få upp den och
titta ut. Och med en krampaktig ansträngning
slängde jag upp den på vid gavel .. .
Där ute låg marsklandet nedhukat i
månskenet, och de långa, låga dimstråken tycktes
ha hejdat sin drift när dörren plötsligt
dundrade mot väggen. De stannade liksom för att
lyssna ... Och över det hela kände jag
närvaron av ett ondskefullt något, starkt som
aldrig tillförne.
Men jag stod i alla fall kvar på trappan.
Jag flydde inte. Jag försökte mig till och med
på att hålla ett tal i fyllan. Jag minns inte
vad jag sade. Kanske att jag själv tumlat
tillräckligt långt tillbaka i stenåldern för att bara
ge ifrån mig oartikulerade ljud. Men
innebörden var en utmaning mot allt ont, som
det förflutna har lämnat i arv åt människorna.
III.
HUVUDSKALLEN PÅ MUSEET
När doktor Finchatton hunnit dit i sin
berättelse tystnade han tvärt.
— Det här måste förefalla er vanvettigt,
sade han. Vill ni höra fortsättningen?
— Nej, inte alls, for det ur mig. Jo visst,
menar jag. Jag menar, fortsätt för all del!
Jag är kolossalt intresserad. Men när man
sitter här vid bordet och varenda sak omkring
en är klar och tydlig och bestämd så blir det
något visst overkligt.. . Om ni förstår vad
jag menar?
— Jag förstår fullkomligt, sade han utan
att besvara mitt leende. Han såg sig omkring.
Här kan man verkligen tro att det enda som
förekommer på jorden är vermut och soda
och lunchdags om en stund och liknande
saker.
Han såg plötsligt ytterligt trött ut.
— Jag är här för att vila .. . Men förr eller
senare måste jag tillbaka till alltihop igen.
Jag skulle vilja tala lite mer med er .. . Om
ni inte har något emot det. Det är något så
välgörande fantasifritt över er, om ni inte
misstycker. Som ett ark vitt papper.
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
