Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Spansk självprövning - Anmälda böcker - Ortega y Gasset, J., Det ryggradslösa Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
detta: är Spanien ett latinskt folk som
Frankrike och Italien, och kan det alltså ha gagn
av dessa folks erfarenhet? Ortega berättar,
hur han i Menéndez y Pelayos1 verk som ung
påträffade uttrycket ”germansk dimma” och
kände sig stolt över att själv tillhöra den ras,
vars främsta kännetecken är den latinska
klarheten. Många års spekulationer över ämnet
har emellertid senare fört honom till ett helt
annat resultat. Det föreligger verkligen, säger
Ortega, en skillnad mellan den germanska
och den latinska kulturen, men det är
ingalunda frågan om en klarhetsdifferens utan
om två dimensioner: ytan och djupet. Att de
latinska folken skulle äga en större klarhet
än de germanska, är en floskel, som har sin
rot i den gängse missuppfattningen, att den
grekisk-romerska kulturen skulle vara en
sluten enhet, och att alltså de latinska folken
skulle vara bärare av arvet från Hellas.
I själva verket finns det ingen latinsk kultur
— Rom förmådde aldrig rätt fatta det
grekiska arvet. Däremot finns det en
medelhavs-kultur, lika spridd på alla Medelhavets kuster.
När denna medelhavskultur ännu var obruten,
fanns det varken något Europa eller något
Afrika. Europa föds först i det ögonblick,
då germanerna bryter in i denna
medelhavskultur. De grekiska idéerna får nytt liv
bland germanerna och de germaniserade
provinser, som sedan blev Frankrike, Italien och
Spanien. De tyska tänkarna, Leibniz, Kant,
Hegel, är svåra men fullkomligt klara.
Däremot finner Ortega bakom den skenbart så
klara latinska formen ofta en tyngd och en
möda, som utmärker alla organismer som
måste leva vidare i ett främmande element.
Men om medelhavskulturen saknar klarhet, så
äger den ett annat drag — en sinnlig realism,
som man återfinner i etruskernas likaväl som
i den italienska renässansens och i Spaniens
konst. För medelhavsmänniskan är det vik-
1 Litteratur- och kulturhistoriker.
tigaste inte ett tings innebörd och väsen utan
dess existens, dess aktualitet. Den nordiska
människan grubblar, medelhavsmänniskan
skådar. För den förra är världen ett
outgrundligt djup, för den senare en speglande yta.
Och den spanska människan?
”Jag vill inte innesluta mig i den iberiska
vinkeln av mig själv”, säger Ortega. ”Jag
behöver hela mitt arv, om mitt hjärta inte
skall brista. Ingen skall kunna tvinga mig att
bara vara spanjor, om spanjor bara betyder
en människa från de strålande kusterna.
Ingen skall kunna anstifta ett inbördeskrig
i mitt inre — upphetsa iberern i mig med
hans råa, vilda lidelser mot den grubblande,
blonde germanen med hans djupa känsla, som
andas i min själs skymning. Jag vill stifta
fred mellan mina inre människor och föra
dem till samarbete.”
Det typiskt spanska finner Ortega alltså
i själva spänningen mellan medelhavsarvet
— den sinnliga, naiva realismen — å ena
sidan och arvet från germanerna å den andra.
Det germanska draget.
Nu är enligt Ortega Spaniens olycka, att de
germaner som erövrade Spanien inte var de
livskraftiga, av romersk civilisation
ofördärvade franker, som bröt in över ”Galliens
vänliga jord och utgöt över den en frisk och
obändig ström av vitalitet”, utan de redan
degenererade västgöterna. Västgöterna var
Germanias äldsta folk. De hade levat med
i det romerska imperiet under dess djupaste
förfallstid, de var ”det mest civiliserade, det
vill säga det mest reformerade, deformerade
och förstelnade av alla germanfolk”. (”All
civilisation, som mottages, blir lätt dödande
för den som mottager • den.”) Denna
västgöternas degeneration visar sig enligt Ortega
tydligast i ett speciellt och för hela Spaniens
historia ödesdigert drag. Västgöterna hade
redan under romerskt tryck förlorat själva
kraften i den germanska statsbildningen. Den
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
