Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Fransk kritik — och dansk - Anmälda böcker - Friedrichs, Hugo, Das antiromantische Denken in modernen Frankreich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
baudet (sid. 462) : ”Qu’est le sens des lettres
sans celui des mæurs, des hommes, de la vie?”
Man får de mest påtagliga belägg härpå,
då man studerar den tyske forskaren Hugo
Friedrichs framställning av ”Das
antiroman-tische Denken im modernen Frankreich. Sein
System und seine Herkunft” (Max Hueber
Verlag, München), som bland annat
behand-lär just Dreyfnsaffärens nationella
pragmatism som en av förutsättningarna för en
Maurras’ och en Lasserres antiromantiska
kritik. Ty hur ensidig och benhårt doktrinär
denna än må vara — den har kanske
konsekventare än någon annan kritisk skola
studerat diktens och konstens återverkan på
livet, därför att den i dem sett livsyttringar
av högsta vikt. För denna uppfattning är
diktverket av värde endast i den mån det ger
uttryck åt allmänna och gemensamma
upplevelser och meddelar en tradition, som alla
bära på. All subjektivism i konsten bannlyses.
Det radikala onda är individens
självhärlighet, den må sedan vara känslans eller tankens.
Den store skadegöraren i det latinska och
katolska Frankrike är därför germanen och
protestanten Rousseau. Vad han förde i
släptåg var revolutionens och romantikens dubbla
förräderi mot den franska anden, hoc est:
det absoluta förnuftet.
Efter dylika tankelinjer vidgar sig den
antiromantiska kritiken till en hel samhällslära,
där samhället innehar oinskränkt primat i
förhållande till den enskilde. Samhället är inte
en fortsättning på naturtillståndet utan en
oavbruten kamp däremot. Denna stränga
gemenskaps lagar äro emellertid inte
metafysiskt grundade som hos den religiösa
konservatismen. Maurras är positivist och utgåi
uteslutande från den praktiska
nödvändigheten. Och det stora överhistoriska paradigmat
är en gång för alla givet: Ludvig XIV:s ännu
decentraliserade, autokratiska och katolska
Frankrike, Bossuets, Racines och Boileaus
”grand siècle”. Vad som ligger före och efter
är primitivitet, respektive dekadans. I den
katolska kyrkan med dess stränga hierarki ser
ateisten Maurras en oöverträffad vägledare
i själslig hygien, själva mönstret för världslig
ordning och organisation.
Här ha estetisk och politisk argumentation
smält samman så fullständigt som gärna är
möjligt. Litterärt sett har denna doktrin
knappast mer än kuriositetsintresse. Dess i sista
hand rent amusiska karaktär, som Thibaudet
påpekar, tycks dess talesmän själva inte vara
alldeles omedvetna om. Men på det politiska
området är tänkesättet Maurras ett starkt
verkande och farligt jäsningsämne i folkfrontens
och Léon Blums Frankrike. Det tyska arbetet
har inte minst därför sitt stora aktuella
intresse.
Det är för övrigt en diger och gravallvarlig
avhandling, präglad av sedvanlig teutonisk
grundlighet och avfattad på det spattiga
lär-domsspråk, som tycks höra till genren som
huden till kroppen. I sin helhet är verket nog
tillgängligt endast för den filosofiskt,
enkannerligen kunskapsteoretiskt skolade.
Författaren har uppenbarligen vinnlagt sig om att
vara så objektivt utredande som möjligt, men
man kan ju inte förtänka honom, att han
reagerar mot den maurraska lärans rabiata
antigermanism och dess anspråk på franskt
kulturprimat, övertaget direkt från Hellas och
Rom. Då kan det framskymta en åskådning,
som är forskarens egen och som tycks stå på
den klassiska tyska idealismens grund.
Från de mest skilda håll har Friedrich med
ospard möda hopsamlat tankegångar, som
varit av betydelse för eller bara på ett eller
annat sätt äro besläktade med den moderna
antiromantiken. Utrymmet förbjuder även ett
flyktigt omnämnande av dem alla. Vare det
nog sagt, att den grundlärde forskaren i sitt
nit uppspårar både pysslingar, bryllingar och
ännu avlägsnare släktingar till sitt föremål,
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
