Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Fransk kritik — och dansk - Anmälda böcker - Thibaudet, Albert, Histoire de la littérature française
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK KRITIK — OCH DANSK
jämförelse för övrigt, har Thibaudet, liksom
en vittberömd svensk Bergsonlärjunge, Nathan
Söderblom, undfått nådegåvan att förnimma
Skaparandens egen mäktiga pust hos de mest
väsensskilda av mänsklighetens store. Därav
betingas också den imponerande andliga
bredden i hans verk, som endast rigorismen och
partisinnet stämpla som principlöshet. Det är
sällan hans förståelse och inlevelse slå slint,
men Mussets dramatik har nog behandlats för
snävt, och den fattiga sida som beståtts
Mau-passant är direkt otillfredsställande.
Man spårar ett mer speciellt
Bergsoninflytande, då Thibaudet på Hugo fyndigt
till-lämpar mästarens begrepp homo faber, den
med sina verktyg skapande människan.
Bergsonska kategorier framträda för övrigt litet
varstans i analyser och
diktarkarakteristi-ker. Kanske sammanhänger härmed också
denne kritikers särmärke: hans till ytterlighet
skärpta sinne för dött och levande i den
litterära traditionen, den sömngångaraktiga
säkerhet varmed han urskiljer det som alltjämt
grönskar och blommar från det som bara är
pressade och torkade exemplar i historikerns
herbarium. Det säger då sig själv, att
Thibaudet inte har skymten av släktskap med de
kinesiska fransmännen. Varje europeiskt
tillflöde, som verkat befruktande och berikande
på den nationella diktardomänen, hälsar
denne Uppsalalektor och Genèveprofessor med
glädje och tillfredsställelse. Även om han
sålunda är på sin vakt mot romantikens
sen-siblerie, bejakar han likväl fullt dess
subjektivism och kulturella kosmopolitism. Mot den
stränga antiromantiken riktar han den slående
anmärkningen, att den, genomförd i praktiken,
helt enkelt skulle ta kål på litteraturen, bota
sjukdomen så effektivt att patienten dog. Vi
få strax tillfälle att återkomma till ämnet.
I sitt sista verk har Thibaudet i det stora
hela avhållit sig från att markera någon
politisk ståndpunkt. Det innebär inte, att hans
ALBERT THIBAUDET
kritik saknat kontakt åt det hållet. Frankrikes
politiska idéer har han tidigare behandlat i en
liten instruktiv och omdiskuterad bok, och
även i sin litteraturhistoria röjer han sig på
ett par ställen som deciderad vänsterman, inte
minst i den ironi varmed han rispar upp den
i samband med Dreyfusaffären framvuxna
pragmatismen av märket Barrès & Cie. Han
är ingalunda blind för, att det är dess
ätteläggar, som skära sina blodiga lagrar i våra
dagars diktaturländer (se sid. 476). Men det
är ju det oändligt välgörande med fransk
kritik, att den inte inskränker sig till analys
och estetisk expertis, ehuru den ingalunda
försummar dessa elementa. Där den överhuvud
är att räkna med, har den vidgats till
didaktisk människokunskap och livsfilosofi,
respektive stridbar allmänkulturell eller politisk
ideologi — i vilket fall som helst en i den
mänskliga sammanlevnaden aktiv och
ingripande faktor. Ty, som det heter hos Thi-
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
