Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Fransk kritik — och dansk - Anmälda böcker - Rubow, Paul V., Smaa kritiske Breve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
Krügers bok har närmast karaktären av en
sorgfällig catalogue raisonné. för vilken intet
synes för ringa. Dock saknar man ett par
förmedlare och övergångsgestalter som Barante
och Sismondi. Särskilt den förstnämnde kan
göra anspråk åtminstone på svensk
uppmärksamhet, ty han har varit av betydelse för både
Rydqvist och Atterbom. Däremot noterar man
med glädje, att Krüger förlagt den i sitt
hemland ännu i dag så omfejdade Boileaus största
insats dit där den verkligen är att finna. Den
låg nämligen inte i hans poetik utan helt
enkelt däri, att han i direkt opposition mot
de samtida smakdomarenas flertal klart angav
Racine, Molière, Corneille och La Fontaine
som epokens stora diktare. Själve
Sainte-Beuve uppnådde aldrig denna säkerhet och
oväld i bedömandet av sin egen tids
författare.
Det är knappast en tillfällighet, att detta
kärleksfulla studium av fransk kritik
presterats av en dansk forskare eller att Vilhelm
Andersen kommit att nämnas flera gånger
i det föregående. Näst efter den franska torde
ingen europeisk litteratur vara så laddad med
kritiskt-polemiskt sprängstoff som den danska;
man behöver blott erinra om namnen
Kierke-gaard, Heiberg och Johannes V. Jensen.
Danmark besitter en förfinad kritisk kultur, som
överglänses endast av Frankrikes, och bland
europeiska kritici ha bara de franska utövat
ett djupare inflytande på sitt lands kulturella
liv än Sainte-Beuves och Taines lärjunge
Georg Brändes på sitt. Man må ha vilken
mening man behagar om den gamle
stridstuppen — vid hans sprakande, om också inte
så värmande eld har dock det följande
släktledet tänt sina facklor, och det arv som lyftes
av Valdemar Vedel och Vilhelm Andersen
förvaltas i detta nu på ett lysande sätt av
Paul V. Rubow. Bland annat innebär detta
ett förnyat närmande till de galliska
förebilder, som först i andra hand varit av
betydelse för hans föregångare, i deras
egenskap av Brändes’ lärjungar och — opponenter.
Inte minst får man en erinran härom genom
den lilla läckra volym, ”Smaa kritiske Breve”
(Levin & Munksgaard, Köpenhamn), som
Rubow nyligen utgivit. Redan formen är
fransk; den kritiska avhandlingen i brevform
infördes i Frankrike på femtonhundratalet av
Estienne Pasquier. Franskt, eller i varje fall
mycket ogermanskt, är Rubows krav på
full-lödig stilkonst inte bara hos romanförfattaren
utan också hos historikern och filologen. Det
hör till saken, att han inte räknar med någon
genrernas hierarki. ”Kunsten at skrive” (1’art
d’écrirel, varom en av de små uppsatserna
handlar, är ingalunda ett de skönlitterära
skribenternas privilegium. Därom vittnar för
övrigt Rubows egen precisa, uddiga och
snarfyndiga prosa. Besläktad med fransk
väsens-art är vidare den raljanta, kallgnistrande
intellektualitet, fri från alla emotionella
föroreningar, vari han tycks sätta en ära.
Lyckligtvis genombrytes detta skal vid enstaka
tillfällen av personlig värme, såsom i den
glansfulla hyllningsartikeln till Vilhelm Andersen.
Hans andes galliska tournure röjer sig
slutligen också i den förkärlek, varmed han
uppehåller sig vid en Talleyrands cyniska
världsvisdom, i den gourmandise varmed han
avsmakar en Rivarols och en Chamforts
maliciösa och snillrika maximer. Paul V. Rubow
är utpräglad intelligensaristokrat. Han
iakttager städse ett visst föraktfullt avstånd från
del dagsaktuella, från ”kulturdebattens”
allmänning. Betecknande är, att han blott har
ett illa dolt förakt till övers för ”Øjeblikket”,
Kierkegaards stridsskrift mot den officiella
kristendomen och glödande inlägg för
mänsklig redlighet.
Här som alltid håller Rubow sträng räfst
med gängse litteraturhistoriska konventioner.
Han avvisar inte helt hjälpmedel som
källforskning, kulturhistoria, textkritik,
stoffunder
.300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
