Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Quennell: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER QUENNELL
BREV FRÅN LONDON
Under de sista sex månaderna har bland
de mera avancerade engelska författarna
förmärkts en allt tydligare tendens att i politiskt
hänseende svänga över mer och mer åt vänster.
Flera av dem ha gjort aktiv fronttjänst
i Spanien, och två synnerligen lovande unga
män ha nyligen dödats i striden på
regeringstruppernas sida. Deras namn voro John
Corn-ford och Ralph Fox. Cornford, som hade
lämnat en ovanligt lysande akademisk karriär
för att bege sig till Spanien, var sön till en
välkänd skaldinna (vars dikter finnas utgivna
i den nu utslocknade serien ”Georgian Books”)
och en framstående professor i klassiska språk,
vilkens arbete om det attiska dramats historia
och den grekiska komediens ursprung rönt
anmärkningsvärd uppmärksamhet. Cornford
själv var lika begåvad. Som student blev han
ledare för Kommunistiska partiet i Cambridge
och för avancerat politiskt tänkande
överhuvudtaget i universitetsstaden. Ralph Fox,
som var något äldre, hade redan gjort sig
känd med en bok om Djingis khan och en
om den engelska romanen, skriven ur
ortodoxt marxistisk synpunkt. Även om man inte
alla gånger kan dela hans kritiska åsikter
(vilka i kanske något för hög grad voro
präglade av en böjelse att stoppa in alla
litterära företeelser i ett något stelt och
oelastiskt politiskt schema), så råder det intet tvivel
om att hans begåvning var över medelmåttan.
John Cornford och Ralph Fox representera
en generation som — på gott och ont — håller
på att bli mer och mer politisk i sina intressen
och sin inställning.
Bland andra unga män som ha tagit en
aktiv, om också inte militär del i kampen
mellan socialism och fascism sådan den för
närvarande utkämpas i Spanien, skulle jag vilja
nämna W. H. Auden och Stephen Spender.
Båda vistas för tillfället vid spanska fronten.
Även Cyril Connolly (tidigare känd för sina
lysande, inträngande anmälningar i New
Statesman) har också inspirerats till politisk
journalistik, och hans skildringar av
förhållandena i Barcelona äro de bästa och
livfullaste reportage jag har läst på ganska
länge. I sin hållning sympatisera de med
vänsterpartierna, men äro avgjort kritiska mot
vissa företeelser inom vänstra flygeln. Hans
sista artikel, skriven efter ett besök i Valencia
och Murcia, framkallade rentav stränga
redaktionella kommentarer i Daily Worker, det
engelska kommunistpartiets officiella organ.
Connolly klandrades för att ha omnämnt den
fiendskap som i Katalonien och annanstans
existerar mellan de olika anarkistiska och
kommunistiska grupperna, förenade endast
i ett gemensamt hat mot fascismen. För min
del ser jag intet skäl varför en journalist inte
skulle vara opartisk — även om denna
opartiskhet vid första ögonkastet skulle synas
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
