Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Fransk kritik — och dansk - Anmälda böcker - Schyberg, Frederik, Dansk Teaterkritik indtil 1914
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
hopsamla det svårtillgängliga materialet, som
till stor del ligger begravet i tidningar och,
i bästa fall, tidskrifter. Inte desto mindre är
framställningen lyckligt fri från alla spår av
tung lärdomsmöda eller torr systematik, som
här kunnat ligga farligt nära. Ämnets tjusning
är att finna i de oanade utsikter det öppnar
över den danska litteraturens historia. Ur den
speciella synvinkel som här anlägges kan mer
än en erkänd storhet bli reducerad, medan
hittills förbisedda eller obeaktade figurer
träda i första planet. Heiberg kommer
tämligen skamfilad ur leken. Georg Brändes får
träda tillbaka för sin broder Edvard. Däremot
har en man som den envist ihjältigne Clemens
Petersen, 1860-talets ledande kritiker, dragits
fram i rampljuset. Då denne Bjørnsons vän
och danske introduktör vid endast trettiofem
års ålder tvingades att gå i landsflykt på
grund av en sedlighetsskandal, hade han redan
hunnit med en betydande insats till
teaterkonstens höjande under en epok, då den
nedsjunkit från det upplyftande till det
underhållande. Han krossades mellan den
hei-bergska esteticismen och brandesianismens
psykologiska naturalism men utgjorde
likafullt, med sina etiska krav på teatern, ett
viktigt mellanled mellan de båda riktningarna.
Porträttet av Clemens Petersen, med vilken
Schyberg tydligen känner sig andligen
befryn-dad, är nog det kärleksfullaste och mest
initierade i boken, som för övrigt är uppbyggd av
en hel rad sådana friska och personligt hållna
små essayer utan att de historiska
sammanhangen därför förlorats ur sikte.
Teaterkritikens historia blir med
nödvändighet också smakens och, på ett bakre plan,
även teaterns och journalistikens. Schyberg
har till fullo behjärtat detta, och vad som
gör hans bok så överdådigt rolig och levande
är inte minst rikedomen på kulturhistoriskt
och anekdotiskt material. Att idélivet därvid
någon gång kan råka otillbörligt i
skymundan är knappast att förvåna sig över. Men
det torde exempelvis vara omöjligt att förstå
Heibergs krav på ”utvald natur” och
”idealiserad verklighet” annat än i relation till
Hegels tänkande.
Schyberg uppvisar åskådligt, att
teaterkritikens uppkomst är intimt förknippad med
det borgerliga dramats framväxt och
Shake-speares genombrott på de europeiska scenerna
— något som märkligt nog går hand i hand
under sjuttonhundratalet. Stilteatern vågar sig
fram då och då under det följande seklet, men
i stort sett karakteriseras detta av den
naturalistiska illusionsteaterns allt starkare
framträdande och slutliga seger. Den danska
teaterkritiken återspeglar detta förlopp och når sin
sista höjdpunkt med Edvard Brändes. Då
kritiken, liksom teatern, under nittonhundratalets
första årtionde förlorar intresset för
Shakespeare och samtidigt skärper kravet på
illusion ända därhän, att man helst skall glömma
att man är på teatern, har den råkat ut på
förfallets sluttande plan. Sven Lange var sålunda
med all sin utsökta stilkonst direkt
teaterfientlig och ansåg, att teatern dödade poesien
— det betecknar i själva verket både teaterns
och teaterkritikens harakiri.
Efterkrigsepoken har ju bevittnat
stilteaterns lyckliga återkomst, och därmed har den
naturalistiska stilen kommit till heders igen
som en bland de andra. Men de länder som
likviderat demokratien synas också
obarmhärtigt ha vingklippt all kritik. Skulle det till
äventyrs innebära, att den fria kritiken står
och faller med liberalismens tidsålder? Låt
oss innerligt hoppas, att det inte är fallet.
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
