Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Jan, Gunilla och hästarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
JAN, GUNILLA
OCH HÄSTARNA
Varför minns vi somliga små tämligen
obetydliga händelser särskilt väl? Jag har inte
många men några sådana där sällsamt levande
minnen, och de höjer sig ur mitt medvetandes
dunkel som ett slags konstnärligt mättade
ögonblicksbilder som råkat fånga mer än vad
mitt minnes vanliga och torra och
intetsägande hågkomster förmått. De framstår med
en särskild tydlighet och de har ett
hemlighetsfullt skimmer omkring sig, som jag märkt
att det mycket tydliga och självklara
egendomligt ofta har. Det dröjer en särskilt fin
och genomträngande doft och en alldeles
särskild känsla av vemod just vid dem, och de
följer mig kanske hela livet igenom som en
serie stumma frågetecken. Jag tänker nu
speciellt på en liten händelse, som ligger
närmare i tiden och står tydligare för mig än
någon av de andra, fast jag inte är säker på
om någonting av större vikt avgjordes genom
den eller om något av det som skedde
förtjänar att bevaras undan den stora
barmhärtiga glömskan. Och medan jag upplevde
denna lilla händelse var jag inte på minsta
sätt medveten om att den skulle komma att
tillhöra dem som jag särskilt väl skulle
minnas, men efteråt har den fått ett
meningsfullt djup och en hemlighetsfull glans, som
jag inte på något sätt kan förklara. Det är
bara som om den i sig lyckats uppfånga
något av livets egen ofattbara och oåtkomliga
essens, men jag kan inte alls säga vari det
där består, fast jag tydligt känner att det
finns där. När jag nu flera år efteråt tänker
på den där kvällen minns jag först av
alltsammans gnäggningen av en häst i skogen,
och att skogen var tät och mörk. Jag har
inget livligt minne av vad som inträffade på
dagen, vad som då gjordes eller sades eller
vad vi såg, men den första tidiga
morgontimmen minns jag däremot mycket väl, och
de ringa ting som hände på kvällen står för
mig som en rad hemlighetsfulla skrivtecken
som jag inte kan tyda men som aldrig upphör
att fängsla mig. Varför upphör de inte att
fängsla mig? När jag ser dem ger de mig
liksom en förnimmelse av att någonstans i
dem måste finnas något som rör just mig och
som starkt vädjar till mig, fast det tycks vara
omöjligt att förstå vad det är. Jag sluter
ögonen och är åter i skogens mörker, och det
går som en slöt igenom mig när nattluften
skälver till vid en lidelsefull gnäggning från
en häst som står när någonstans i mörkret
alldeles intill mig.
Vi var uppe redan klockan sex den
morgonen. Jag minns som sagt den där första
tidiga timmen mycket väl. Det första jag såg
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
