Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Jan, Gunilla och hästarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
när jag steg upp ur min varma säng och gick
fram till fönstret och tittade ut var dimman
som låg som en gyllene rök över ån och
dalsänkan nedanför den branta höjd där vår
stuga låg, och dimman var alldeles genomlyst
av sol. Jag kommer också ihåg att trädens
stammar och grenverk kastade skuggor som
stod spöklikt fristående inne i dimslöjorna,
så att det såg ut att finnas dubbelt så många
träd som vanligt. Jag gick ut och stannade
på tröskeln, som utgjordes av en gammal
kvarnsten, och därifrån såg jag på
alltsammans. Det var så egendomligt vackert, så
jag måste ropa på min syster Gunilla att hon
skulle komma ut och titta, och när hon kom
och fick se det blev hon utom sig av
förtjusning. Hon klappade händerna och
hoppade jämfota på den kalla och daggvåta
tröskelstenen, och sedan sprang hon ut i
gräset, fast hon bara var klädd i sina ljusblå
och mycket tunna sidenpyjamas och dessutom
var utan tofflor. Hon ville gå i den där
dimman, sa hon, lukta på den och känna den
omkring sig samt leka tafatt med de där
vackra skuggorna. Jag lät henne hållas och
gick in igen, men hon stannade så länge där
ute att jag till sist måste gå ut och hämta
henne, och när jag kom fram till henne
spelade hon stor teater och skrek att hon
blivit förhäxad av den där dimman och att
hon älskade den och ville följa med den när
den lyfte och försvann. Hon sa att hon ville
upplösas med den, sakta och omärkligt, och
komma någonstans där det alltid var morgon
och där allting var lika skönt och
hemlighetsfullt som den solgenomlysta dimman själv.
Jag måste väl påpeka att Gunilla på den
tiden alltid var så där fantasirik och
överspänd. Jag är hennes äldsta syster och mera
krass till min läggning, i synnerhet klockan
sex på morgonen, så jag tog henne i örat
och ledde in henne. Hon spelade som vanligt
trilsk bara för sitt höga nöjes skull, så jag
måste både tvätta henne och klä på henne. Jag
visste naturligtvis mycket väl att hon roade
sig på min bekostnad, men jag förstod också
att hon för länge sedan insett att jag aldrig
var riktigt så arg som jag låtsades vara samt
att hennes nöje genast skulle upphöra om
hon märkte att jag var allvarligt ond. Jag
kunde omöjligt bli allvarligt ond, så hon
roade sig kungligt den där morgonen med
att bråka och sätta sig på tvären. Jag antar
att hon genomskådat att jag ibland rentav
finner ett visst nöje i att bemästra hennes
älskliga kapriser, så jag får väl betrakta det
som en grace att hon behagar bråka med mig
precis som om hon vore en liten barnunge,
medan hon inför andra människor uppträder
på ett mycket belevat och hyf§at och värdigt
sätt. Gunilla var redan sexton år då, men
eftersom jag är hela tolv år äldre och vår
mor sedan flera år är död, så betraktar hon
mig mera som en mor än som en syster. Jag
är min pappas äldsta barn, och jag är en
sådan där ledsam typ som är född med en
hemlig, hjälplös sentimentalitet under en
mask av stränghet och nykterhet. Människor
säger alltid om mig, att jag är förståndig och
föredömlig, och det retar mig alltid att höra
det, fast det säger jag naturligtvis inte åt
dem, för de skulle bara tyda det som
överdriven anspråkslöshet. Och om mina syskon
fick veta att jag inte alls är tilltalad av att
betraktas som förståndig och föredömlig så
skulle de förlora respekten för mig alldeles
totalt. Jag är uppskattad tack vare ett
missförstånd. Jag börjar frukta att det är mitt
öde, och jag är redan på god väg att finna
mig i det där ödet. Till och med min kära
pappa tror att jag är född med ansvarskänsla
och praktiskt sinnelag, medan det i grund
och botten i mig (faktiskt!) döljer sig en
äventyrerska, fast alla människor givetvis
skulle skratta som åt något alldeles uppåt
väggarna vanvettigt om jag talade om det.
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
