Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Jan, Gunilla och hästarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
den där som ett paradis med sina smäckra
och vackert grupperade lövträd och gröna
gräs, och den låg där och uppfångade ljuset
från himlen och såg ut att veta vilken
uppenbarelse den var. Jag vet ju inte hur en
arkadisk lund ser ut, men nog var Herrhagen
någonting i den vägen, där den låg ensam
och i drömlik stillhet mitt inne i djupa och
svarta skogen, och att gå i den var som att gå
i ett tempel.
Först den här dagen lade jag riktigt märke
till hur förtjust Jan var i Gunilla. De hade
så strålande roligt tillsammans, så jag blev
avundsjuk och kände mig klumpig och
gammal. Jan blev minst tio år yngre i Gunillas
sällskap, och när jag såg hans breda skuldror
i den grå sportskjortan bredvid Gunillas
luftiga och spröda och sprittande gestalt, som
bara snuddade vid marken, var jag plågsamt
medveten om min höftbreda tyngd och
ofrivilliga jordbundenhet och gick där bakom
dem och mumlade mitt ack och jäklar!
Tillsammans med mig var Jan allvarlig och
fåordig och ibland nästan träaktig, men så fort
Gunilla var med och log och skrattade och
trutade med munnen och såg på honom med
sina blå uppspärrade ögon och skakade sitt
korta och ostyriga hår blev han uppspelt och
pojkaktig, och var han i närheten hördes
Gunillas skratt oftare än vanligt. När han var
med tyckte jag att hennes ysterhet och
vansinniga infall blev nästan väl uppdrivna, men
han hade efter allt att döma enbart roligt och
eggade henne till allt flera galenskaper. Han
viskade en gång till mig, att han funnit att
Gunilla var ett bisarrt och oemotståndligt litet
kvinnoväsen med en ibland nästan paradoxal
poetisk fantasi, och så hade hon en sådan
lustig näsa som vädrade över livet som över
en tårta. Jag sa något utsökt torrt och knep
ihop munnen och kände mig prosaisk och
ointressant. Jag försökte låta bli att se på
Jans ljusa huvud och leende ansikte, för det
var alltför ljust och alltför leende för mig
den förmiddagen, men mest försökte jag
undvika att se på hans ögon — de där ögonen
som förväntansfullt hängde vid Gunillas
ansikte. Det blev en varm dag. Vi traskade
åtskilliga kilometer i brännande sol över
dammiga landsvägar och uppför branta och
slingrande skogsstigar. Vi var tillsammans hela
dagen och levde på torrskaffning och på
kaffe som vi hade med oss i en termosflaska,
och allt det där bar Jan i en ryggsäck som
han vårdslöst slängt över ena axeln. Det var
en ljuvlig dag, och jag minns allting ganska
väl, men jag minns inte alls den där dagens
små upplevelser med samma doftrika
tydlighet som jag minns det som hände senare på
kvällen.
När vi skildes från Jan tror jag klockan
var omkring sex på eftermiddagen, och han
var trött i ansiktet av skratt och höll länge i
Gunillas smala hand och hörde med en in i
det sista road min på hennes näpna läppars
avskedspladder. Han föreföll att vara så
betagen i henne, så jag minns att jag tänkte,
att tja, nu var det väl slut med den lilla
försagda och skygga och tafatta flirt som han
och jag haft för oss i smyg bakom Gunillas
rygg under de veckor vi varit tillsammans,
och tack för det lilla som varit! Han var väl
bara en stor pojke i behov av mycken ömhet,
kanske för att han tidigt mist sina föräldrar
och var ensam här i världen, men han gjorde
sällan något närmande till mig, utan det var
nästan alltid jag som drog honom till mig,
och det gjorde jag bara genom att jag tog
hans stora dumma huvud mellan mina händer
och kysste hans förlägna mun. Han fann sig i
det utan synbar motvilja, men besvarade
nästan aldrig mina ömhetsbetygelser. Han
inskränkte sig i allmänhet till att med en stor
lurvig hunds ödmjukhet lägga sitt huvud i
mitt knä och tigga ömhet. Månntro herr
doktorn erinrar sig det någon gång nu? Jag blev
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
