Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Jan, Gunilla och hästarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN, GUNILLA OCH HÄSTARNA
mycket glad och mycket häpen när han vid
avskedet den här gången satte sin mun intill
mitt öra och viskade, att han väntade mig här
vid vägskälet vid tiotiden på kvällen när
Gunilla lagt sig. När han sagt det fingrade han
på ett så rart sätt på snibben i mitt öra. Jag
tror jag rodnade i häpenheten.
Gunilla och jag vände hemåt, och då hade
solen gått i moln, och sedan mulnade det
alltmera, men det förblev alltjämt lika stilla
och varmt i luften. Jag minns de lummiga
lövträden på en av de ljusa och öppna
ängarna mot den gulaktiga kvällshimlen, och
jag kommer också ihåg att vi hörde
svalornas skrin ovanför oss när vi gick förbi några
ensamma och övergivna äppleträd som växte
intill en sönderfallen stenmur vid en enslig
och stortittande liten veteåker mitt inne i
skogen och tystnaden. Gunilla och jag stod
där en stund hand i hand och såg på
äppleträden och stenmuren och veteåkern och
skogen runtomkring, och just då susade det
lite i säden. Det var som en viskning. Och
det minnet är fullt av den korta sommarens
vemodiga sötma. Och när jag vidare tänker
på den kvällen minns jag klirret av
mjölkspann och kornas råmanden och
vildrosbuskarnas skära blomblad och det ödsliga
ljudet av en horsgök i skogen, men alldeles
särskilt minns jag den där hästens gnäggning,
för det var ett ljud fullt av längtan och
lidelse och ensamhet. Gunilla och jag
spat-serade hemåt över markerna, och vi kände
dofter av nyslaget hö och hörde människor
prata med varandra långt borta på fälten,
där de arbetade så här sent kanske för att
de väntade regn. Vi gick över dalsänkan som
låg nedanför vår stuga, och när vi kom till
ån stannade vi där. Vi var torra i näsan av
damm och trötta i ögonen av solen som lyst
utan uppehåll hela dagen, så vi klädde hastigt
av oss och hoppade i ån. De gröna pilarna
som växte vid ån doppade sina nedersta
grenar i det sakta rinnande vattnet, och
vattnet var underbart friskt och svalt. Vi låg där
en stund och lät vattnet rinna kring våra
trötta lemmar, och vi rös och skrattade och
njöt av stillheten och den gröna skymningen
under pilarna. När vi badat upptäckte vi att
vi var kolossalt hungriga, och eftersom vi
inte iddes dra på oss våra dammiga
sportkläder igen tog vi dem under armen och
sprang spritt nakna uppför sluttningen och
störtade med stor fart in i den varma
förstugan. När vi dragit på oss våra badkappor
gick vi ut i köket, som var fullt av surrande
flugor och kvävande hett, och sedan lagade
vi mat och åt. Jag minns att vi satt vid bordet
vid fönstret och hörde på svalorna och på
det avlägsna ljudet av ett handklaver samt
på alla andra avlägsna ljud från skogen,
såsom svaga ljud av koskällor och småpratande
fågelröster och prasslet i trädens lövverk. En
stund senare satte vi i gång med diskningen.
Och medan vi diskade hördes alltjämt det
där handklaveret ur fjärran, så att Gunilla
blev tyst och drömsk och blank i ögonen.
Jag kommer ihåg att dörren från köket ut
till trädgården stod öppen och att det blev
ett lätt drag när kvällsvinden kom. Jag såg
när gardinen vid fönstret lyfte sig och blev
hängande i luften en stund och så sjönk ner
igen. Gunilla var påfallande tankspridd, och
jag förstod att det måste bero på den där
handklaversmusiken. Därför bullrade jag så
mycket jag kunde vid diskbänken. Gunilla
tog en av mina cigarretter och satte den i
munnen och tände den, antagligen bara för
att reta mig. Jag hörde med dov motvilja på
den där svaga och melankoliska
handklavers-låten i fjärran och lät henne röka. Jag
började frukta att hon inte ämnade gå och lägga
sig genast, bara för att hon hörde det där
handklaveret, och hur skulle det då gå med
mitt möte med Jan? Det var verkligen en
vacker kväll. Vid den tiden hade det kommit
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
