Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Jan, Gunilla och hästarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
tänkte på Jan kände jag Gunillas hand i min,
och jag höll den kvar tills hon somnade och
hennes grepp slaknade. Jag låg länge vaken.
Det började ljusna ute, och jag hörde
fågelröster, men det sista jag minns från den
natten är naturligtvis den där hästen som
gnäggade. Vad var det för en besynnerlig oro
som gripit honom? När djur är oroliga över
något som vi inte kan fatta blir vi underliga
till mods och fruktar att någonting hänt eller
att någonting kommer att hända, men den här
gången hände ingenting. Eller hade det redan
hänt? Jag upphör aldrig att grubbla över
det. De ringa ting som hände står alltjämt
för mig som en rad hemlighetsfulla
skrivtecken som jag inte kan tyda men som aldrig
upphör att fängsla mig. Varför upphör de
aldrig att fängsla mig? När jag ser dem ger
de mig liksom en förnimmelse av att
någonstans i dem måste finnas något som rör just
mig och som starkt vädjar till mig, fast det
tycks vara omöjligt att förstå vad det är.
Jag såg Jan bara ett par gånger till den
sommaren, sedan blev han bortkallad av ett
brev från en vän, eller vad det nu var som
han hittade på, och strax efteråt reste Gunilla
och jag. Varför gav Jan sig i väg så hastigt?
Och sedan dess har jag inte sett honom. Han
är filosofie doktor nu, det vet jag, för det har
jag sett i tidningen, men jag vet inte var han
finns. Och det egendomliga är att jag inte
riktigt vet om jag saknar honom eller inte.
Jag är alltjämt husföreståndarinna i min kära
pappas hem, och Gunilla har blivit stora
damen, som inte längre nöjer sig med att
omfamna trädstammar och viska ljuva ord till
inbillade personer. Jag undrar ofta över vad
som försiggått inom henne. Hon har helt
andra krav på livet nu. Det är bara jag som
går här med min hemliga sentimentalitet
mittibland käcka och sakliga och osentimentala
syskon och drömmer om helt andra ting än
dem jag har omkring mig, sällsamma ting
som jag skulle vilja uppleva.
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
