Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Jan, Gunilla och hästarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN, GUNILLA OCH HÄSTARNA
sig om med en så häftig rörelse att manen
lyfte sig, och därpå betedde han sig så som
jag antar att unghästar brukar bete sig. Han
sparkade bakut i luften och sprang ett stycke
utåt ängen samt återvände i en vid cirkel och
galopperade i rasande fart mot Gunilla, men
hon stod alldeles orörlig, fast han nästan
snuddade vid henne då han stormade förbi.
I samma ögonblick började de andra hästarna
också att springa, och de sprang på samma sätt
i vida cirklar utåt ängen och kom i vilt språng
mot henne. Hon stod stilla, och vi såg
hästarnas svarta skuggor störta förbi den smala och
vita gestalten, och vi hörde deras häftiga
fnysningar samt de dova dunsar som uppstod
när deras hovar slog ner i den mjuka marken.
De sprang av och an och runt, vände och
kom tillbaka och kretsade allt närmare
omkring henne. Jag väntade att hon skulle sjunka
ner i en liten hög, men hon stod upprätt kvar
mittpå ängen i halvmörkret, medan marken
dånade av hästarnas tramp och tuvorna
rycktes loss av deras hovar och flög i luften. Jan
höll hårt i mig, och jag vet ännu inte varför
han gjorde det, men att han gjorde det är jag
honom nu tacksam för, och det har efteråt
kommit mig att tänka, att han kanske
verkligen begrep vad som försiggått där ute på
ängen, innan hästarna uppenbarade sig. Han
ville måhända inte att Gunilla skulle veta att
vi varit här, och han kände väl sina vänner
hästarna och visste att de inte skulle göra
henne något illa. Efter en stund blev
hästarnas cirklar vidare och deras fart minskades,
och slutligen försvann de bort mot andra
sidan av ängen och ljudet av deras hovar dog
bort. Gunilla förblev stilla en stund, och
ängen omkring henne djupnade och höll
andan och lyssnade. Hon fruktade kanske att
hästarna skulle återvända om hon rörde sig,
men så tog hon ett steg och så ett till och till
sist började hon springa. Jan och jag
skyndade in i skogen. Vi tog en annan väg än den
vanliga för att inte stöta på henne, och medan
vi gick där bredvid varandra och snubblade
över trädrötterna i mörkret kände jag
plötsligt hur Jan grep tag i mig. Han fattade mig
om skuldrorna och midjan, och med en
alldeles oväntad lidelse pressade han mig intill
sig och kysste mig gång på gång. Det var
första gången han gjorde det på det sättet,
och jag var ett slag alldeles maktlös. Han var
så förändrad. Jag minns att jag slutligen slet
mig lös och viskade, att jag måste gå hem till
Gunilla, som måste vara alldeles vettskrämd,
och han svarade att jag kunde gå och rörde mig
inte mer. Och när jag såg att han inte rörde
mig mer kysste jag honom hastigt och sa, att
vi kunde ju träffas nästa dag, vi kunde träffas
alla dagar, om han ville det! Han svarade
ingenting. Sedan sprang jag genom mörkret i
skogen med bultande pulsar, och jag snavade
och föll ett par gånger och rusade vidare
igen och bar mig åt som om livet hängt på
ett hår. När jag kom fram till vår stuga
måste jag stanna och hämta andan och lugna
mig innan jag kunde visa mig för Gunilla,
och medan jag stod där och gjorde det trädde
hon fram ur dunklet vid träbänken under
lönnen där jag suttit förut. Hon var stilla
och lugn.
Jag frågade var hon varit så länge. Hon
hade varit i skogen. Vad hade hon gjort där?
Och hon svarade i försmädlig ton, att jag
kanske trodde att hon varit där och lekt med
grankottar? Hon skrattade åt min uppsyn och
såg medlidsamt ironisk ut och tilläde, att jag
trodde visst att hon var bra dum. Hon var väl
inget barn längre, som äldre systrar behövde
springa och passa på och se till så att de inte
föll i ån eller gick vilse i skogen! Därpå
svassade hon in, och jag följde långsamt
efter. En koskälla hördes någonstans där
borta i skogen, och det var alltjämt så varmt
och stilla. När vi lagt oss och jag låg och
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
