Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Hans Carossa, diktaren och vägvisaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
HANS CAROSSA
DIKTAREN
OCH VÄGVISAREN
Die Wege der Finsternis werden immer
bald zu Ende gegangen; als
undurchmess-bar aber erweist sich das Mysterium des
Lichts.
I Seestetten, en liten lantlig ort i närheten
av gränsstaden Passau, omsusad av Bayerns
skogar, vid stranden av Donau — ”an diesem
Zauberstrand” — bor en stillsam diktare, en
Goethelärjunge, som vid det här laget
framstår som en av de få samlande, försonande
och uppbyggande andliga gestalterna i vår
tid. Han är läkare till yrket liksom hans far
och han har hela sitt liv förblivit sin
hembygd trogen; hans enda stora äventyr var
kriget. Han har aldrig gjort något för att
väcka världens uppmärksamhet, aldrig låtit
sig förledas till att höja rösten, utan tvärtom
levat väl skyddad innanför muren av sitt
borgerliga yrke, sin personliga
tillbakadragenhet och sin djuppej lande, eftertänksamma
läggning. Och ändå är det tydligt att den
femtioåttaårige enslingen är en av tidens
utvalda, en av dem som fått känna dess otåliga
öga riktat på sig. Skall han kunna ge det svar
den fordrar? Säkert är att hans sparsamma
produktion, som till stor del är sj älvbiografisk
i Dichtung und Wahrheit-stil, kommer att väga
ganska tungt en gång när vår tids andliga
arv skall uppskattas och delas. Här i Norden
är han tämligen okänd, men i England står
hans namn högt i anseende och i det nya
Tyskland betecknar man hans verk som den
tyska diktens ”oförgängliga egendom”.
Hans Carossa har många svagheter som
författare. Han har inte helt kunnat bortarbeta
den förkärlek för ”halvdunkla, betydelsefullt
klingande ord” som han själv med sin vanliga
kärva öppenhet påtalar i sina ungdomsförsök.
Och å andra sidan har det tvång han
ögon-skenligen ålagt sig för att tukta sin stil lett
till en pretiositet som ibland verkar störande
och i ingen händelse bidrar till att göra
honom tillgängligare. Man kan med ett
igenkännande leende möta vändningar och
stämningar som kunde tänkas hämtade från
”Wilhelm Meister”, men desto påtagligare saknar
man då ”mästarstilens” friska och nästan
lustiga behag. Det är ofta något bundet och
återhållet i Carossas föredrag; man saknar
den omedelbara personliga utströmningen, den
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
