Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Hans Carossa, diktaren och vägvisaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
befriade och lyckliggörande dikteriska
hängivelsen. Antagligen sammanhänger detta med
den konflikt mellan läkarkallet och
diktar-kallet som Carossa ända från ungdomen haft
att bära på och som han aldrig helt kunnat
lösa, låt vara att läkaren på äldre dagar fått
se sin verksamhet beskuren.
Att denna människa är född till att läka och
hela, det inser man mycket snart: han har den
djupa, sanna respekten för livet, den som
inte begränsar sig till människan allena utan
också omfattar djuren, växterna, stenarna och
stjärnorna. Betecknande är en episod från
barndomsåren. Fadern hade berättat om ormarnas
farlighet och lille Hans hade upptänts av
hat mot de giftiga djuren. Men när fadern
i hans åsyn slog ihjäl en orm var det en
annan sak. Då blev Hans sorgsen och tyckte
det var orätt: ”ich sah nur die sterbende
Schlange, die mit der ganzen Notwendigkeit
ihres Seins zum letzten Mal aufglänzte”. Men
lika otvetydigt vittnar hans produktion och
hans självbiografiska meddelanden om den
hänsyns- och ansvarslösa konstnärsdriftens
existens. Redan som barn brann hos honom
begäret att uppträda och lysa så starkt att det
mången gång förledde honom till de mest
osympatiska och till och med fräcka
handlingar. Så smög han sig till exempel in i sin
döende onkels, före detta trollerikonstnärens
rum och stal, medan allas ögon var riktade
på den döende, trollstaven, mössan, kappan
och de övriga tillbehören — för att själv
kunna uppträda! Som yngling levde han sitt
egentliga liv i en fantasivärld där allt ansvar
var upphävt och där ingen kunde ställa några
fordringar på honom. De spänningar en sådan
dubbelnatur alstrar måste självfallet inverka
på den andliga hållningen — det är inte för
intet ord som wach och wachsam hos Carossa
äger en central betydelse — och sätta sin
stämpel på den litterära produktionen.
Har man en gång kommit att ge akt på
detta märker man genomgående det dubbla
ansiktet hos denne diktare. Han är på en
gång innerlig och beräknande, fantastisk och
nykter, magisk och pretiös. Hans romantiska
svärmeri är avgrundsdjupt: redan som
yngling drömmer han om att förvandlas till något
djur för att undgå och glömma det mänskliga,
han upplever aningsfullt ”eine uralte
Erden-zeit” då djur och människor uppfattade
varandra såsom gudomliga; marken, den mäktiga
floden, träden drar honom till sig med mystisk
makt och förvandlas i hemlighetsfulla
sinnebilder inför hans skådande öga; han dyker
ned i sina drömmars gåtfullt klara värld och
hämtar upp halvt beslöjade fingervisningar;
han hänvisar människan till den
”uråldrigt-sköna djupglansen” i hennes öga, den må
hon inte mista! Och på samma gång är han
så helt en i det medvetna ljusets och det
stränga ansvarets krets verksam människa, han
tar på sig människornas lidanden både som
läkare och vän, han upplever intensivt tidens
verklighet, andarnas uppbrott,
framtidsvisionerna, ödesgemenskapen, kriget, de gamla
värdenas sammanbrott, han manar till samling,
vaksamhet och framtidsberedskap, han
fördjupar sig i upptecknandet och uttydandet av
sitt eget liv för att på den vägen kunna
uppspåra och belysa det gemensamma ödet. Han
utövar sitt diktarkall under djupaste ansvar,
fullt medveten om de krav en orolig och
farlig brytningstid ställer på sina diktare. Vad
han vill är framför allt att upplysa, hjälpa
och vägleda (”sprida ljus över andras väg
genom att visa upp mitt eget”), att trofast
vårda livets heliga flamma i mörker- och
stormtid. Denna hans prästerliga karaktär
och hans inte så litet tyskt-högtidliga attityd
av människovän är förvisso välbekant för
varje läsare av hans verk. Men lika
påfallande och ständigt närvarande är det
demoniska draget i hans natur, det ansvarslösa,
romantiska, elementära. Det träder tydligt
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
