Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barck, P. O., Dikt och förkunnelse, anmäld av Holger Ahlenius - Nikolajevski, Boris, Aseff — terroristen, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
saknar här bara ett omnämnande av novellen
”Sista äventyret” med dess försynta protest
mot de nutida rasförföljelsernas inhumanitet.
Essayen om Pär Lagerkvist är bokens
centrala. Per Olov Barck sällar sig där till den
lilla skara som fylkat kring sig dennes geniala
diktning och däri ser den yppersta symbolen
för de humana makternas motvärn mot
barbariets anlopp. Kritikern uppspårar
omsorgsfullt alla tidigare ansatser till den kämpande
humanism, som sedan några år är diktarens
stolta fälttecken. Han har därvid tillfälle att
på några punkter revidera Erik Blombergs
mästerliga men något ensidiga essay; det
besegrade livet är inte döden utan en högre
dignitet av liv, det liv som höjt sig över den
rena naturprocessen. Däremot har Barck nog
förbisett, att det inte bara var krigsårens vånda
utan också en naturvetenskapligt betingad
pessimism som kom till uttryck i Pär
Lagerkvists första diktning. Perspektivet i ”Sista
mänskan”, som handlar om det mänskliga
livets utslocknande på jorden, hade ju dragits
upp just av utvecklingsläran. Revolten mot
naturalismens människouppfattning, som
föreföll så kraftigt bestyrkt av världskriget, var
förutsättningen för den humanistiska
livssynens framväxt.
Till sin positiva del är tendensen i Barcks
bok klart framlagd och utförligt motiverad
i de tre ovannämnda kapitlen. Dess negativa
uttryck återfinner man i de tre avslutande,
mindre omfångsrika och mindre betydande
studierna. Skickligt och instruktivt föres även
där de humana värdenas talan, men nu i direkt
och öppen motsättning till den strama,
ödesbundna etatismen hos Örnulf Tigerstedt, den
naturalistiska kraftmystiken hos Hagar
Olsson, den kulturfientliga primitivismen hos den
svenska ”livsdyrkarsekten”. Karakteristiken av
motståndarnas ståndpunkt och verk är utförd
med all den rättsinniga objektivitet, som de
själva så djupt förakta, kanske just därför
att den betecknar själva livslinjen hos den
västerländska kulturtradition de var i sin stad
så ihärdigt undergräva och bekämpa.
Essayistisk konkretion eller någon mer
personligt profilerad framställning finner man
inte hos P. O. Barck. Hans uppsatser ha
närmast den grundliga och sakrika teoretiska
utredningens form men äro likväl behagligt
lättflytande. Vad man saknar är egentligen
en smula ungdomlig hetta och iver, som mer
än väl låter sig förenas med viljan till
saklighet. Denne unge kritiker är nästan
oroväckande välbalanserad. Besinning och måtta
äro nog goda och värdefulla egenskaper i och
för sig, men i vår tid måste bestämt även
humanitetsidealen, ja, kanske allra mest de,
omfattas och försvaras med större emotionell
styrka än här, om de skola ha den ringaste
utsikt att behålla någon makt över sinnena.
Holger Ahlenius
Från tsarernas Ryssland
BORIS NIKOLAJEVSKI: Aseff — terroristen
och provokatören. Natur och Kultur.
8 : 50.
I den ryska revolutionens historia torde det
finnas få namn, som inger en sådan avsky som
Aseff, den ”store provokatören” som mot
kontant betalning 1893—1908 samtidigt arbetade
för ochranans och terroristernas räkning och
under dessa femton år sände otaliga av sina
revolutionära ”vänner” i döden eller
landsflykt. Trots det motbjudande ämnet har den
ryske emigranthistorikern Boris Nikolajevski
i sin nyligen i svensk översättning publicerade
biografi över Aseff åstadkommit en lika
fängslande som lärorik skildring. Lärorik inte bara
genom den skrämmande inblicken i de
djupaste avgrunderna av mänskligt själsliv utan
också genom att den ger en förträfflig bild av
den tsaristiska polisens arbetsmetoder och av
förkrigstidens ryska revolutionärer.
Det minst underliga i denna sällsamma
historia är alt den ryska polisen använde sig
av Aseff och att den tillät honom att
organisera attentat mot framståepde ryska statsmän,
det mest kända, mordet på inrikesminister
Plehve 1904. Men vad som är och förblir
gåtfullt, det är att Aseff under hela femton år
kunde bevara sin ställning och sitt
utomordentliga anseende hos revolutionärerna. Varken
hans vederstyggliga yttre, hans utsvävande liv
eller den totala frånvaron på personligt mod
synes under femton år ha rubbat
socialrevolutionärernas förtroende till honom, detta trots
att det just i deras kretsar fanns så mycken
uppoffrande idealitet och äkta heroism. Då
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
