Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halper, Albert, Klichéfabriken, anmäld av Eyvind Johnson - Barck, P. O., Dikt och förkunnelse, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
modernt amerikanskt arbetsliv. Den
översvämmar av fakta och sakuppgifter, men utan att
på något ställe verka inlärd läxa, ”inhämtade
upplysningar”, som det kallas när man i hast
slår i sig några data, siffror,
miljöbeskrivningar och kunskap om sociala förhållanden.
Den är skriven inifrån ämnet och dessutom
skickligt skriven. Den har den stämning som
det intensivt upplevda kan skänka och som
oavsett allt prat om realism, naturalism eller
romantik — är kriteriet på äkta konst.
Översättningen — som på grund av de
många fackuttrycken måste varit ett krävande
arbete — förefaller utmärkt.
Eyvind Johnson
En finländsk essayist
P. O. BARCK: Dikt och förkunnelse. Natur
och Kultur. 5: 50.
Det är inte sällan man har tillfälle att
glädja sig åt den kärleksfulla omsorg,
varmed rikssvensk litteratur studeras öster om
Bottenhavet. Ofta kan man hos finländska
kritici stöta på en fin lyhördhet och en
fördjupad inlevelse, som man får leta ganska
länge efter hos den bortskämda och
självupp-tagna rikssvenska kritiken. Ett färskt
vittnesbörd härom är den essaysamling, ”Dikt och
förkunnelse”, som nyligen utsänts av den
purunge finländske kritikern Per Olov Barck,
känd också som medarbetare i dessa spalter.
Hans stora uppsatser om Hjalmar Söderberg,
Sigfrid Siwertz och Pär Lagerkvist, som
tillsammans utgöra lejonparten av boken, ha väl
knappast några egentliga nyheter att bjuda
den svenska läsvärlden. Men orienteringen är
så sällsynt kunnig och vederhäftig,
dokumenteringen så grundlig och säker, analysen så
klar och övertygande, att diktarna i fråga
näppeligen kunde blivit bättre presenterade
för ett grannlands litterära publik. I vår tur
kunna vi ur Barcks skrift hämta mycken nyttig
kunskap om Runar Schildt och Hagar Olsson,
medan uppgörelsen med Örnulf Tigerstedt
förlorat sig alltför mycket i subtil och
spetsfundig dialektik för att den relativt oinvigde
därigenom skulle kunna få något riktigt grepp
om själva ämnet.
”Dikt och förkunnelse” består inte i första
hand av en rad litterära porträtt. Uppsatserna
äro snarast att betrakta som olika kapitel i en
sammanhängande undersökning av ett antal
representativa diktares livsåskådning och
idévärld, enkannerligen deras ställningstagande
till samtidens politiska och sociala
verklighet. Och detta ställningstagande skärskådas
genomgående ur en och samma synvinkel: den
liberala humanismens. Kapitlet om Hjalmar
Söderberg tar alltså fasta på det omutliga
sanningskravet och den sårade idealiteten hos
denne förmente cyniker. Mordgärningen i
”Doktor Glas” betraktas med full rätt som
en symbolisk klimax på en sund och riktig
reaktion: kärlekens reaktion mot den råa
driften, förkroppsligad av pastor Gregorius.
Överhuvudtaget har Barck fint och
skarpsinnigt framhävt allt det hos Söderberg, som
formar sig till ett försvar för det skyggt och
ömhudat mänskliga i en brutaliserad och
mekaniserad värld.
En rikssvensk läsare har kanske mer speciell
behållning av det avsnitt som uppvisar
Hjalmar Söderbergs betydelse för det passiva
motståndet i det ryska förtryckets Finland. Där
hade den skeptiska flanörattityden sannerligen
inte en skymt av ytlig pose i en idyllisk
tid; mer än annorstädes var den det med
möda tillkämpade skyddsmedlet för en högst
reell besvikelse och resignation, varom Runar
Schildts diktning utgör det främsta
vittnesbördet.
Den av Bergsons inflytande betingade
frigörelsen från söderbergstidens determinism,
sådan den försiggick hos Sigfrid Siwertz,
studeras i följande uppsats. Uppfattningen av
viljan som något gott i och för sig och
dragningen mot den militära aktivismen blevo ju
lyckligtvis endast en episod i Siwertz’
författarskap, men Barck kunde till jämförelse
gärna ha framhävt, att inte bara John
Landquist utan också en annan Bergsonlärjunge
som Gustaf Hellström förblev oberörd av
dessa frestelser. Däremot förtjänar Barck en
ärlig honnör för sin överraskande och
sympatiska förståelse för den svenska vänsterns
ovilja mot varje intervention i finska
inbördeskriget. I den förkunnelse av den goda viljans
betydelse, som blev Siwertz’ slutliga
ståndpunkt, ser han alldeles riktigt en uppslutning
kring samma humana värden som hos
Hjalmar Söderberg och Pär Lagerkvist. Man
408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
