- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / September 1937 Årg. 6 Nr 7 /
519

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Agnes von Krusenstjerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

AGNES VON KRUSENSTJERNA

som det vore meningslöst att bortse ifrån eller
förneka; i sinnlighetens innersta har det
översinnliga sin rot, liksom det mystiska vita
bladet döljer sig djupt inne i
purpurblommans kalk.

Med utomordentlig inre konsekvens har
Agnes von Krusenstjerna byggt upp den värld
av sinnlig lust och skönhet, av animalisk
njutning och vegetativ lycka som möter den
livs-hungriga människan på jordens grönskande
yta. Få diktare kan skildra ”denna världen”
i så förföriska färger som Krusenstjerna, så
levande, så tusenfalt skimrande, så full av
under och mystik. Hon leder en om och om
igen upp på det höga berget, där en gång
människosonen frestades med alla riken och
deras härlighet. Hon låter upp skönhetens
rike. Hon behärskar de röda rosornas tunga,
glödande prakt likaväl som blåklockornas
spröda poesi. Med sin stil och sina utsökta
symboliska bilder håller hon ett förtrollat
glas för läsarens ögon: när han ser igenom
det tycks tillvaron djupna i det oändliga in
mot de oanade möjligheternas sfärer. Några
av misstag tillkomna guldprickar på en
papperskniv av trä får plötsligt liv och blir
fantasiens guldstänk över en hel barndom,
över en dyster omgivning och ett mörkt hus.
En blå rullgardin i en vit barnkammare får
sagans och de ”halvvakna sällsamma
fantasiernas” förhäxade liv. Några moln på
himlen tar i en trött, dödssjuk mans ögon
gestalten av en ung flicka som dansar över
himlen med alla vårens vindar i sina utslagna
lockar. Ett broderi på en gammal länstol, med
röda rosor på svart stramalj, blir en gåtfull,
ödesmättad symbol för en släkts liv, för
individens ”vitala” odödlighet,
jordeodödlig-heten.

Men Krusenstjerna vore inte den sanna
konstnär hon är, om hon inte med samma
övertygande inre kraft skulle återge den
jordiska livsbildens andra sida: den mörka,

dystra, kalla och tomma. Dödssidan, nattsidan,
förintelsesidan. Om livets röda rosor flammar
på hennes sidor, så nog sveper också
tillvarons ”skuggfåglar” över dem med svarta
vingar. Det är inte bara Tony och hennes släkt
som förföljs av den hemlighetsfulla skuggan,
som plötsligt förmörkar solen och helt
förvandlar sitt offer. Alla dessa människor, också
de till synes tryggaste och mest världsligt
inställda, faller i obevakade ögonblick offer
för den smygande ångesten, som ibland slår
över i rent djurisk skräck. Man behöver
bara så att säga vända på Krusenstjernas
värld, så finner man i stället för soldränkt
vällust och blommande sinnlighet en
fasansfull sinnlighetens dy, ett ”sugande träsk” där
all ungdom, all skönhet, all ljuv renhet
drunknar och förkvävs. Mera tragisk, mera
mörk, hopplös, tom, förbannad kan knappast
den sinnliga världen skildras än
Krusenstjerna skildrar den i Tonyböckerna och i
”Fröknarna von Pahlen”. Som en tragisk
klagan stiger från dessa sidor den jagade
människans ångestrop: ”fräls mig från ångorna
över dyvattnet”! — ”ovanför detta mörka
träsk måste finnas något annat, något högre”!
När en av Pahlenseriens vidrigaste figurer,
greve Värnamo af Sauss, under en nattlig
vandring överrumplas av ”förvittringens ångest”
och sätter i med att skrika, meningslöst,
vanvettigt, djuriskt, då går detta skri genom
märg och ben på samma sätt som de
fördömdas verop i Dantes ”Inferno”: det är det
mörka träskets ande som ropar, skapelsens
”hopplösa, förtvivlade tomhet”, människans
yttersta, nakna förtvivlan, från vilken ingen
frälsning finns. Hela denna episod med den
utbrunna vällustingen som plötsligt ser sig
prisgiven åt natten, med bara skuggor
omkring sig, ”skuggor av kroppar” bredvid sig,
är utformad med genialitetens hänsynslösa
kraft: en Goya kunde ha signerat den.

Dét är denna genialitetens hänsynslösa

519

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 17 23:20:23 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-7/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free