Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Heckscher, Gunnar, Parlamentarism och demokrati i England, anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
gäller utrikespolitik. Det kan tyckas som om
allt detta inte direkt skulle höra till ämnet,
och författaren meddelar också inledningsvis,
att hans disposition inte är fullt konsekvent.
Men även nämnda partier av boken fyller sin
uppgift.
En skildring av Englands statsskick måste
också innesluta en god portion idéhistoria.
De partier, som bildar förutsättningen för
parlamentarismen, rymmer nämligen vissa
mer eller mindre eviga idéer vid sidan av
rent dagsbetonade partitaktiska beräkningar.
Det förefaller mig, som om Heckscher inte
skulle ha ägnat den saken fullt så stor
uppmärksamhet som den förtjänar. Naturligtvis
måste alltid det subjektiva omdömet bli högst
skiftande, när man från samtiden blickar
tillbaka på partiernas historia, men jag tror
ändå man har rätt att säga, att författaren på
ett något uppseendeväckande sätt bortser från
idéerna hos Gladstone och de liberaler, som
fullföljde hans traditioner.
Gladstones övergång till home rule för
Irland 1885 avfärdar sålunda Heckscher som
en futtig partitaktisk beräkning. Gladstone
fruktade, att de konservativa skulle bjuda
över honom i den irländska frågan (sid. 93).
Enligt lord Morleys uppgift ansåg sig som
bekant Gladstone ha fått en sorts
uppenbarelse från himlen ”att pacificera Irland”.
Gladstone var överhuvud benägen att tro att
han fick sina idéer ovanifrån. Detta visar
kanske, att han hade en viss fallenhet för
fromt självbedrägeri, men detta hindrade
honom inte från att i vissa fall vara fanatiker.
Och det var som sådan — alltså raka
motsatsen till den partitaktiske räknemästaren —
Gladstone kämpade för home rule. Det var
sannerligen inte några partitaktiska
beräkningar, som förmådde Gladstone att på
nittiotalet fullfölja kampen för home rule, även när
det hade visat sig, att han därigenom riskerade
att riva sitt eget parti itu. Detta skedde som
bekant också. Det liberala partiet kastades ut
i en mer än tioårig maktlöshetsperiod till stor
del just på grund av Gladstones envetna
fasthållande av kravet på home rule åt
irländarna. Som partitaktisk beräkning måste
operationen betecknas som skäligen
miss
lyckad. Det enda man kan säga till dess
förtjänst är att den hade framtiden för sig.
Gladstones brinnande övertygelse, att den irländska
frågan endast kunde lösas genom någon form
av home rule har ju till fullo besannats. Även
i många andra avseenden försökte Gladstone
gå händelserna i förväg med ungefär ett
halvsekel.
Författarens antiliberala fördom blir
särskilt påfallande, när han behandlar
regeringarna Campbell-Bannerman och Asquith
1906—15. Om den förra regeringen skriver
Heckscher: ”Då regeringen vidare var
oberoende av irländarnas och arbetarpartiets
röster, kunde den utan risk för sin existens
föra en moderat politik på nästan alla
områden.” Det är väl ändå inte riktigt. Under
regeringen Campbell-Bannermans tid (1906
—08) genomtrumfade liberalerna dock sådana
lagar som Trade Disputes Act, som
fullständigt återställde arbetarnas tidigare äventyrade
organisationsfrihet, en Workmen’s
Compensa-tion Act, som utsträckte socialförsäkringen
till sex millioner nya arbetare, en
Agri-cultural Holding Act, som stärkte
arrenda-torernas ställning, en Merchant Shipping Act,
som garanterade sjömännen vissa förmåner,
en South Africa Act, som gav Transvaal och
Oranjefristaten självstyrelse, en Small
Holdings and Allotments Act, som gynnade
uppkomsten av småbruk, en Employment of
Women Act, som definitivt avskaffade det
kvinnliga nattarbetet inom industrien — många
andra initiativ att förtiga. Man kan inte
rimligen beteckna den liberala regeringens
utomordentligt ivriga socialpolitiska arbete som
uttryck för någon särdeles utpräglad
”modera-tion”. Det var inte heller det dåvarande
överhusets uppfattning. Detta hus gjorde som
bekant vad det kunde för att sabotera det
sociala reformarbetet.
Beträffande värderingen av de olika
partiernas insatser kan man som sagt lätt
diskutera. Däremot kan man inte ha mer än en
mening om att docent Heckschers arbete som
helhet betraktat på ett särdeles förtjänstfullt
sätt fyller ut en stor lucka i vår
statsvetenskapliga litteratur.
Åke Thulstrup
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
