Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Dennis, Geoffrey, Coronation Commentary; Martin, Kingsley, The Magic of Monarchy, anmälda av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
maka och döttrar — vars tronbestigning får
betraktas som en tillämpning på det
monarkiska området av den sunda principen ”safety
first”. Dennis’ till stil och innehåll ganska
fascinerande volym kan dessutom få en
särskilt farlig verkan, därigenom att den med
sin på en gång historiskt-poetiska, giftigt
satiriska och milt ironiska atmosfär förenar ett
stundom upproriskt socialt patos, som av
illvilliga utläggare ömsevis tolkats som
fascistiskt och kommunistiskt, ehuru det — sett
från icke-engelsk synpunkt — i och för sig
ej förefaller att behöva spränga skrankorna
för en konservativ socialreformatorisk politik.
Martins bok är långt mera politisk i
egentlig bemärkelse än Dennis’. Hans lilla volym
på 112 trycksidor i liten oktav är en
utmärkt politisk studie. Hans synpunkter äro
alltigenom rationalistiska. Men just därför
har han fullt klart för sig hur dåraktigt det
vore att betrakta den brittiska monarkien som
en uteslutande rationell företeelse, antingen
det nu sker efter gammalliberala
statsrätts-kommentatorers mönster som den ärftlige
presidenten i en parlamentarisk republik
eller efter marxisternas som ett klasspåfund
för kapitalismens populariserande. Martin
har sålunda fullt klart för sig att det
irrationella ”myt”-behovet är lika levande i
England som hos kontinentens av diktatorer och
dårskaper vilseförda folk och menar att den
brittiska monarkien på ett lyckligt och något
så när riskfritt sätt fyller detta omisskännliga
behov. Han är emellertid oroad inför det
irrationella momentets, inför ”magiens”
tillväxt och betraktar därför fullt logiskt hela
krisen kring Edward VIII:s abdikation med
sympati, därför att den för den engelska
allmänheten uppenbarat att kronans bärare icke
är en gud utan en människa. Han menar att
därigenom har det magiska elementet i den
brittiska monarkien ånyo reducerats till
rimliga proportioner, men han är ej alldeles
säker att läxan kommer att bli varaktig. Man
lyckades ju så småningom göra en engelsk
stamgud av den oförarglige och hederlige
Georg V. Varför skulle man ej även lyckas
göra det med Georg VI? Genom hela hans
framställning går som en röd tråd ett
understrykande av behovet att skydda den
godtrogna brittiska allmänheten mot att förföras
av monarkiens magi — en något oväntad
attityd för en rationalistisk radikal. Det gäller
enligt Martin att använda monarkien som den
nödvändiga eftergiften åt det ofrånkomliga
mytbehovet — men se till att dess bärare icke
bli medvetna om vilka möjligheter denna
situation innesluter.
Martins bok är icke indragen utan tvärtom
högeligen rekommenderad för den engelska
allmänheten. Men det är ingen fara däri: den
kommer aldrig att gå ut i massupplagor
— som Dennis’ kunnat göra.
Båda författarna äro dock märkvärdigt ense
i sin historiska uppfattning. De ha bägge dragit
konsekvenserna av de senaste publikationerna
rörande drottning Viktorias ingripanden i
regeringen och konstatera att hon ingalunda
var den vilande symbol, som fiktionen krävde,
utan en högst besvärlig, energisk,
fördomsfull — men representativt fördomsfull — och
synnerligen subjektiv kvinna, väl medveten
om och väl utnyttjande sina maktmöjligheter.
Hon kunde visserligen självfallet icke leda
den politiska utvecklingen, men hon kunde ge
regeringsutövningen in concreto många små
lämpliga stötar, och gjorde det också. Hennes
liberala ministrar, särskilt den av henne föga
aktade och svårt trakasserade mr Gladstone,
hade intet annat val än att finna sig häri. Ty
redan från 1870-talet hade kronan börjat bli
gudomlig.
Edward VII:s politiska roll är den
nuvarande uppfattningen däremot mera böjd att
reducera. Dock är det ovisst om icke hans
död inbesparade en konstitutionell konflikt
mellan konungen och kabinettet Asquith
i fråga om överhusbillen 1911.
Georg V ingrep endast vid ytterst få
tillfällen, och då ytterst taktfullt, i den egentliga
politiken. Han bar emellertid personligen
ansvaret för att Baldwin och icke Curzon
kallades till p. miiärminister efter Bonar Law
1923. Och det var under den gode King
Georges tid som den monarkiskt-magiska
position slutligt byggdes upp, från vilken sopen
kunnat forcera en allvarlig konstitutionell
kris 1936 — och icke alldeles utan utsikt till
framgång — om han velat eller vågat.
Beträffande Edward VIII och
abdikations-krisen ha de båda författarna icke helt
identiska uppfattningar. De äro visserligen
ense därom, att utgången var en seger för
kombinationen puritanism och
parlamenta
572
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
