Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Dennis, Geoffrey, Coronation Commentary; Martin, Kingsley, The Magic of Monarchy, anmälda av Rütger Essén - Lehmann, Rosamond, Dansen går; Sherriff, R. C., Gröna grindarna, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
rism. Men under det Dennis trots alla sina
sympatier anser att Edward VIII:s sak var
hopplös från början, hyser Martin däremot
den meningen att under flera dygn en
allvarlig fara förelåg för bildandet av ett
”king’s party”, med en front från Mosley
över Winston Churchill till arbetarpartiets
radikaler, i kampställning mot kyrka,
borgerlig moral, kapitalism och partisystem. Bägge
äro ense om att kungen aldrig tvekade i sitt
beslut att under alla omständigheter ingå
äktenskap med mrs Simpson, och att för
honom problemet sålunda endast var att
tvinga igenom detta sitt beslut — helst utan
abdikation. Dennis menar — och har goda
skäl för denna mening — att Edward aldrig
med skäl kunde hoppas på seger. Han var
vilseledd av sin ”exotiska” omgivning och av
sin popularitet inom arbetarklassen. Martin
däremot menar att kung Edward haft en god
chans att spränga den
puritansk-parlamentariska fronten, om han handlat slugare,
bidat sin tid och ställt samhället inför en
fait accompli — eller tagit upp handsken och
forcerat fram ett nyval. Men hans ärlighet
och hänsynsfullhet bjödo honom att försöka
det morganatiska äktenskapets väg — vilken
var hopplös, därför att den legalt förutsatte
regeringens och parlamentets goda vilja —
vilka saknades. Att sedan forcera en strid skulle
kanske dock varit möjligt — men ett ytterligt
högt spel — och under alla omständigheter
till landets skada. Dennis menar återigen att
en dylik möjlighet aldrig fanns. Bägge äro
ense därom, att det i sista hand var kungens
ansvarskänsla, som kom honom att välja
abdikationen, vilken han i och för sig aldrig
önskade. Bägge fastslå till slut att den seger
som vanns av puritanism och parlamentarism
var en pyrrusseger, samt att mycket ännu är
dolt för publiken. Dennis lutar starkt åt den
i arbetarklassen i England ganska spridda
uppfattningen, att Edwards ärliga sympatier
för ”the underdog” gjorde honom omöjlig
som det högkapitalistiska Englands konung,
samt att ”de” — Baldwin, partiledningar,
högkyrka och storfinans — skickligt
manövrerade in honom i ett hörn och därmed gjorde
slut på den från högsta ort hotande
samhälls-faran.
Därmed må nu vara hur som helst. De
båda böcker, som här refererats, äro i varje
fall i hög grad värda även allmänintresserad
svensk publiks uppmärksamhet. De belysa på
ett intelligent och synpunktsrikt sätt en av
de mest signifikativa samt både politiskt och
mänskligt intressantaste episoderna i vår
samtids historia. Rütger Essén
Privata öden
ROSAMOND LEHMANN: Dansen går.
Översättning av Elsa af Trolle.
Bonniers. 7: 50.
R. C. SHERRIFF: Gröna grindarna.
Översättning av Hugo Hultenberg.
Skoglunds. 5: 75.
Om man skulle notera varje hemlig
miss-hagsreaktion och vag kritikkänsla inför en
författares sätt att i sin roman återge sin
vision av livet, så skulle det antagligen bli
förvirrande många om och men i recensionen,
även i fråga om en ganska ”bra” roman. Men
å andra sidan: man detalj anmärker inte på
det som är rent obetydligt eller dåligt.
Rosamond Lehmann hör till de skribenter som
man avgjort räknar med. Hennes skiftande
uttrycksfulla stil som nästan oroande snabbt
växlar efter stämningarna har ett lyriskt flöde
och återger med små medel inre och yttre liv:
sorlet på en societetsbj udning, en
fragmentarisk konversation, tankars och känslors
ackompanjemang till det man i verkligheten
säger. ”Dunkelt svar” och ”Ett farligt möte”
är fina människostudier. Rosamond Lehmann
skildrar helst dagdriverskor och drömmare,
kvinnan med rika men oanvända eller
bortslösade resurser, passionerad men ofri,
ouppklarad, med nederlaget stämplat i sig från
början, och det går en ton av livsångest och
melankoli genom hennes böcker. Men ofta vill
man anmärka mot bristande djup i teckningen
och irriteras av att författarinnan inte når
längre, tycker att hon borde göra det. Detta
gäller särskilt om hennes sista roman,
”Dansen går”, över det litterärt ofta behandlade
motivet kärlekens bakgata. Dess föregångare,
”Första balen”, gav i sin bagatellartade
skisse-ring mera — bara en bal, men första balen,
en ljuv, exalterad förväntan, ungdomen själv,
förvirrad och bländad på tröskeln till livet.
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
