Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Svensk lyrik 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
SVENSK LYRIK
1837-1937
Att på några få tidskriftssidor ge en
teckning av den svenska poesiens vandring under
de senaste hundra åren måste med
nödvändighet te sig som ett frivolt tilltag. De billigaste
krav på grundlighet måste åsidosättas, och en
snabb skiss kan knappast ens ge en antydan
om fundamentala drag i en fysionomi, som är
oändligt rik och skiftande. Det har ofta och
med stor emfas utlagts, att vi äro ett lyriskt
folk, men sådana eloger ha i allmänhet endast
utgjort förevändning att framhäva medaljens
baksida: vår verkliga eller förmenta brist på
psykologisk sans, på sant människointresse
och därmed på fullödig, realistiskt
dokumenterad karaktärsskildring. Vår konstnärliga
prosa är av relativt ungt datum; vår lyrik
däremot har urgamla anor och är en så
facetterad företeelse, att man vid ett om också
aldrig så förälskat ögonkast endast kan fånga
dess starkaste reflexer. Varje formel,
tillkommen i det i och för sig legitima behovet
av historisk organisation, är då det gäller så
intima och egenartade materier en
tvångströja: det är en omständighet, som till slut
alltid måste hållas för ögonen.
I.
Efter den grandiosa lyriska uvertyren vid
adertonhundratalets början var det inte mer
än naturligt, att en avmattning så småningom
skulle göra sig gällande. Skedet 1830—70
har att uppvisa ett par fixstjärnor på del
poetiska firmamenlet, men i förhållande till
seklets första decennier är det dock i fråga
om sin allmänna karaktär av svagare lyskraft
och kan på det hela taget karakteriseras som
en epigontid. Stormlöpningen mot den
nyromantiska skolans skans tar sin begynnelse
mot slutet av trettiotalet i och med Geijers
ryktbara avfall, och han kommer inte att
sakna vältaliga efterföljare. Så uppenbarar
sig vid ungefär samma tid Almquist som en
prononcerad radikal, och med naturlig
konsekvens ansluter han sig till det liberala
lägret, till Aftonbladsfalangen. Fosforismens
sista tidskrift, Mimer, dör i sin linda 1839.
Schellingianismen, nyromantikens filosofiska
förankring, var visserligen inte därmed ur
världen, men omkring 1840 får Hegel svurna
och allt utom oskickliga vapendragare i sådana
män som Malmström och Hagberg. Snart
skulle ju boströmianismen komma i högsätet
vid det uppsvenska universitetet. I sina utåt
gripande samhälleliga verkningar betydde
dessa filosofiska vaktombyten emellertid inte
mycket: dessa skolor voro alla i politiskt
avseende reaktionära. Epokens radikala
strävanden finner man inte hos de män, som
upp
593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
