Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Svensk lyrik 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
vuxit i skuggan av dessa system och på ort
och ställe närt sig av den katedervisdom de
hade att bjuda. Men anlägger man en
filosofi-historisk synpunkt, kan hela skedet fram till
1880, då de experimentella vetenskaperna på
allvar få fotfäste och positivismen segerrikt
tränger fram, verkligen etiketteras
”efter-romantik”. Och det betyder i detta
sammanhang ungefär det, att i själva verket knappast
en enda svensk skald under denna tid står på
någon annan grund än den kristna
idealismens eller den hellenskt färgade humanismens.
Fördenskull har lyriken under denna tid
minst av allt någon enhetlig karaktär. Poesien
under 1840- och 1850-talen erbjuder en brokig
provkarta på varandra korsande strömningar;
men ett kan man inte frånkomma: skedets
övervägande karaktär av epigontid. Man
diktade i skuggan av de stora namnen från seklets
början; av tegnérider och byronister fanns
det legio. Men samtidigt börjar en bestämd
tendens till realism göra sig gällande. Den
som ger impulsen till hela denna ”förrealism”
är självfallet Runeberg, och hans inflytande
blir så småningom det som tar överhand
— för att kulminera på 1860-talet, i
signaturpoesien.
Den hårdhänta och avbasande kritik
Runeberg riktade mot ett sådant verk som Beskows
”Sveriges anor” kunde i själva verket
utsträckas till att gälla mestparten av den lyrik,
som skrevs i Sverige för omkring hundra år
sedan. Tiden själv delade tyvärr inte
Runebergs sunda smak. Den skald, som åtnjöt den
största populariteten, var ett blekansikte:
Bottiger. De flesta av hans sirapsvers äro
självfallet onjutbara nuförtiden. Bättre är det
naturligtvis beställt med en antikiserande
ele-giker som Malmström, och tar man de minst
bombastiska av ”frihetens sångarätt”,
demokraterna, liberalerna och skandinavisterna
Orvar Odd och Talis Qualis, ljusnar synfältet
betydligt: den förres ”Min fattiga sångmö”
594
och den senares pansrade sånger och sonetter,
som tala ett så ädelt och vältaligt
frihets-språk, framstå för oss som skedets förnämsta
insats inom svensk lyrik — självfallet vid
sidan om Runebergs kärnlyrik och versepos,
Geijers visor, Almquists ”Songes” och vad
Tegnér och Atterbom ännu sjöngo. Publiken
nappade emellertid med större förtjusning på
grövre lockbeten: den uppskattade mer
”löjt-nantspoesiens” och studentpoeternas vokala
prestationer; den nybomska svulsten,
efter-göticismens paradpatriotiska ordskrammel,
karlbergspoeternas byroniska tirader, von
Brauns grova sentimentalitet och skrovliga
ungkarlsskämt, kalenderpoeternas fadda eller
sötaktiga ”folklighet”: sådant vann
omedelbart gehör. Men för exempelvis
Sturzen-Beckers rakryggade och äkta folklighet,
sprungen ur ett sant demokratiskt och
liberalt patos, hade man ingen känsla. Hans
frihetssånger avspisades som ”jacobinska
deklamationer”, och dock samlar han i sina
spänstiga och strama strofer, där Heines och
Das junge Deutschlands välgörande inflytande
gör sig gällande, det bästa ur liberalismens
tankevärld, den demokratiska entusiasmen,
tron på framåtskridandet, arvet från 1830:
För mänskor jag på jorden här
ett Gimle bygga vill,
och sången blott mitt verktyg är,
min murarslev därtill.
Jag vandrar på den hårda mark
och sjunger för mitt folk
med stämma ljudelig och stark,
idéens bud och tolk.
II.
Hos en man som Sturzen-Becker finns in
nuce reaktionen mot den eftertegnérska
retorik, som gjorde sig så bred inom svensk lyrik
vid förra seklets mitt. Det skulle bli det
avgjort idylliska sextiotalets uppgift att
kla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
