Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Svensk lyrik 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
tion, som följde i nittiotalisternas kölvatten,
vände sig mot dem, som talanglöst
attrappe-rade samma nittiotals stil och idéer, mot
trosskuskarna och epigonerna. Denna reaktion mot
en retorik, som inte längre utfylldes och
stöddes av ett stort och förlösande patos,
märker man hos tre sinsemellan så olika
lyriker som Vilhelm Ekelund, Bo Bergman
och Anders Österling. Ingen av dem har
saknat efterföljare, men den vars inflytande
under 1900-talet varit mest omfattande, har
utan tvivel varit Österling, och när man
följer hans utveckling fram mot en själfullt
fattad vardagsrealism, följer man därmed en
representativ linje inom de senare
decenniernas svenska lyrik. Österlings modesta
program baserades på en tilltro till borgerligt
humana värden, som för många i en yngre
generation inte tett sig som alldeles lika
självklara. Man finner hans ståndpunkt uttryckt
i en uppsats, ”Dagens lyrik”, från 1909. Efter
en ironisk hänvisning till det artificiella, det
krystat exotiska hos mycken lyrik från seklets
första år heter det däri:
”Väl vore, om det i stället begynte söcknas
i den svenska lyriken. Romantiken har
visserligen vänt hem från det rosiga
näktergals-landet, men den håller förskrämd till uppe
i kyrktornen och vågar icke beträda marken.
Där nere ligger vardagen, och även den
behöver sin melodi, många människor gå och
längta vid arbetet, och hos dem skall dikten
leva.–––-— Dikten behöver icke utköra det
söndagsaktiga, ty den ger alltid själv helg,
när den är äkta. Skulle den då icke kunna
maka örat närmare vardagen, skulle den
icke under själva arbetsbruset kunna utlyssna
något av det den förr endast trodde sig kunna
höra i de tystast blommande timmarna?”
Det var så att säga ett den nordiska
vardagens program, och till de riktlinjer, som
där gavs, anslöt sig en karaktärsfull del av
1910- och 1920-talens svenska lyrik; det kan
i detta sammanhang vara nog att nämna två
representativa namn: Lindorm, Silfverstolpe,
Karl Asplund och Sten Selander.
Det framstod eljest inte för dikten som
någon tvingande nödvändighet att under
världskrigets och efterkrigstidens år ”utköra
det söndagsaktiga”: en hotfull vardag med
torftigt grå och pressande rymd sörjde
tillräckligt för sceneri och rekvisita. Ingen kunde
med bibehållen självaktning i en sådan tid
hänge sig åt estetisk lek eller brokiga
karne-valsupptåg. Den världsbild, som möter oss hos
för övrigt så skilda individualiteter som Dan
Andersson och Edith Södergran, Pär
Lagerkvist och Erik Blomberg, Bertil Malmberg
och Birger Sjöberg, bär i högre eller lägre
grad en karg och fatal, kaotisk och splittrad
tids prägel. Det är betecknande för läget, hur
exempelvis Malmberg en tid sökte vinna
försoning i den estetiska harmoniens, Sjöberg
i raljeriets, i den milda ironiens tecken — men
båda förgäves. En ”kämpande humanism”
har med tiden blivit det baner, varunder Pär
Lagerkvist enrollerat sig, liksom en ”livstro”
i den sociala evolutionens tecken blivit Erik
Blombergs.
I bjärt kontrast till dessa poeter, som
mognat under för den europeiska anden
stormiga och vulkaniska år, står en viss grupp
inom den lyrikergeneration, som framträdde
omkring 1930. Det var den modernistiska
falang, som skulle utgöra ett så markant
inslag också i den finländska litteraturen,
där den efterträdde Gripenbergs, Mörnes och
Hemmers generation. Sin inspiration hämtade
dessa röstbegåvade ungdomar framför allt ur
en tilltro till livets inneboende ”dynamiska”
krafter. Det var en typiskt romantisk rörelse,
ultraistisk också i sin förkastelse av ”bundna”
versformer. I sådana män som Whitman,
Freud och D. H. Lawrence såg den sina
före-sjungare och profeter. ”Att finna det
ursprungliga och föra det till våra städer”, som
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
