Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Svensk lyrik 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK 1837 — 1937
visa av en svårmodig förtrollning, tolkande
en komplicerad naturs gripande nostalgi:
Det klingar i natten
en sölvfin sträng —
från insjön, i vatten
och å rykande äng.
Inunder en måne
i fullaste ny
fram stiger Skåne
med dunge och by.
Hos Ernst Josephson sprang sången fram
ur samma djupa källor av ångest och längtan.
I sina beskrivande dikter med deras glödande
kolorit och geniala åskådlighet har han
tydliga beröringspunkter med Heidenstams
orien-talism; men den stora brösttonen når han
i sin centrallyrik, i de odödliga
kristallisa-tioner av sorg och saknad, som heta ”Min
grav” och ”Violoncell”. I och med sådana
dikter är man inne på den svenska lyriska
diktens kungsväg, skönjbar också under
åttio-talismens i grund och botten mot den lyriska
bikten avvisande skede.
V.
Symbolismen, som så snabbt skulle avlösa
naturalismen, medförde än en gång den
lyriska diktningens obestridda hegemoni. Det
svenska nittiotalet framstår nu som en
relativt klart avgränsad epok, ett avrundat skede:
för samtiden måste det — helt naturligt —
ha tett sig mera splittrat och
motsättnings-fullt. Det har kanske förekommit tendenser
att vidga klyftan mellan åttio- och nittiotal
mer än ett historiskt betraktelsesätt egentligen
medger. Det har å andra sidan förefunnits
lika bestämda tendenser att förringa dess
egenart, som ju ändå måste vara allom
uppenbar. Som ett ovedersägligt faktum kvarstår ju
alltid till sist, att ingen litterär epok kan
sväva i luften och helt undgå att profitera
av en föregående periods rön, resultat och
40. — B. L. M. 1937.
X
erfarenheter. Nittiotalismen betydde ju en
lyrisk islossning utan motstycke i svensk
litteratur, men likafullt står det klart att ett
samband med föregående i poetiskt avseende
långt torftigare skede existerar. Kontinuiteten
äventyras aldrig på allvar, och den erövring
av ny terräng i verklighetens värld, som
kännetecknade åttiotalet, går inte den
nästkommande generationen spårlöst förbi. Det
finns hos nittiotalets stora lyriska häxmästare,
hos Fröding och Karlfeldt likaväl som hos
Heidenstam och Levertin, en det språkliga
uttryckets djärva och naturliga konkretion, som
självklart inte skulle vunnits, om de inte
genomgått naturalismens eklut. Såtillvida är
klyftan betydligt djupare och bredare mellan
åttiotalslyriken och föregående skedes
idealistiska harmoniestetik. Också där
nittiotals-lyriken dricker djupast ur saga och dröm, ur
mystik och vision, har den en spontan och
levande kontakt med reell erfarenhet och
urartar aldrig till luftig abstraktion och
förtunnad och blodfattig spiritualism. Det bästa
beviset för denna iakttagelses giltighet kan
Fröding lämna med Gralsångerna och
”Drömmar i Hades”.
VI.
Nittiotalet hade alla en stor litteraturepoks
kännetecken. Den överdådiga vitaliteten,
universalismen i dess syn och inte minst den
fulländning, vartill det bragte verstekniken,
måste ha varit mer än ursäktlig anledning till
ett massivt underlägsenhetskomplex hos den
generation, som skulle uppta dess mantel och
träda i dess fotspår. Den svenska sången under
nittonhundratalet har inte legat i händerna
på ett fåtal dominerande mästare. Pundet har
förvaltats av många, kanske av alltför många
menar mången. Ett av sätten att hävda sig är
ju att underlåta att svära på magisterns ord,
och det var endast naturligt, att de
originellaste begåvningarna i den lyrikergenera-
597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
