Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Svensk bokkonst 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK BOKKONST 1837 — 1937
Ett uppslag ur Elias Sehlstedts ”Sånger och visor”, illustrerad av Carl Larsson. Stockholm 1893.
i texten infällda färgbilderna på ett
beundransvärt sätt fånga Grezkoloritens skimmer
av vårblommor och fjärilsvingar; det var en
wienerfirma som hjälpte Bonniers förlag med
de fotomekaniska reproduktionerna. Larsson
var stormförtjust och skrev till sin förläggare
i en anda, som visar att Strindberg inte hade
orätt, då han hyllade konstnären som folkets
man: ”Får man så sina konstverk ut i världen,
ger jag fan i att måla tavlor. Detta är sann
demokrati!” I de album med text och bilder
av C. L. som Bonniers gav ut under det nya
århundradets första decennium med början
med ”Ett hem” (1899) skulle ju konstnärens
lust att få sina verk populariserade bli ännu
bättre tillfredsställd. De blevo den ”Skönhet
för alla”, som Ellen Key drömde om —
lättfattlig, äkta, full av värme och behag! Det
kan gott sägas, att dessa bilderböcker, vilka
få sin ljusstyrka av en personlighet, som
sannerligen inte var obekant med det mörka och
förtvivlade i tillvaron, tillhöra det mest
natio
nellt särpräglade i hela den svenska
bokvärlden. Och ändå ha de blivit förstådda och
älskade långt utanför landets gränser. Tyska
soldater under världskriget lära i
skyttegravarna ha funnit hugnad och lisa i ”Das
Haus in der Sonne”.
Carl Larsson var emellertid inte den ende
konstnär som våra förlag anlitade på
1870-och 1880-talen. Särskilt under sistnämnda
decennium öppnades livliga förbindelser
mellan boken och konsten. Större illustrativa
uppgifter var det visserligen ännu ont om,
men förläggarna behövde artister för
omslagsteckningar. Sådana av ren bildkaraktär
äro sällsynta i äldre tid — man nöjde sig
med ett typografiskt arrangemang — men nu,
under impressionismens och den fransyska
elegansens tidsålder, blev det på modet att
förse omslagen med luftiga vinjetter som lätt
antydde bokens grundstämning. Nu formades
alltså den moderna häftade boken. Ännu var
det visst inte regel att en skönlitterär bok
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
