Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Svensk bokkonst 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR MASCOLL SILFVERSTOLPE
Ur ”Dikter” av Viktor Rydberg. Stockholm 1882.
talets förra hälft. Det skulle i så fall vara
Egron Lundgrens älskvärda teckningar till
Hyltén-Cavallius’ och Stephens ”Svenska
folksagor”, vilka emellertid inte publicerades
förrän i den edition av sagorna, som kom ut
hos Norstedts 1875. Ett stort år — och i viss
mån ett begynnelseår i den svenska
bokillustrationens historia — är 1867. Då gav
nämligen F. W. Scholander ut ”Sagan om
hästen” och ”Fjolners saga”. Och i samma
andetag kunna vi nämna att påföljande år
förelåg första upplagan av August
Malmströms edition av Tegnérs ”Frithiofs saga”.
Här är det verkligen fråga om omsorgsfullt
planlagd bokkonst, och båda dessa
illustratörer strävade efter och lyckades i viss mån
åstadkomma en harmoni mellan lusten att
berätta och lusten att dekorera. På ett
syn
nerligen aktningsvärt sätt realiserade
tryckerierna de fantasirika konstnärernas intentioner.
Det var väl ungefär vid den tiden som ordet
”praktverk” myntades. Man hör ordet uttalas av
bokhandlaren, när han lägger fram de superba
volymerna på disken, och man förstår att
kunden fick ett intryck av människoandens
oändliga resurser i ”Carl XV :s glada dagar”.
Några år senare framträdde med Carl
Larsson den rikaste illustratör, som Sverige
någonsin ägt. Han började 1874 med att teckna till
Richard Gustafssons ”Sagor” och utvecklade
under det närmaste årtiondet en mycket
omfattande produktion som tecknare. I en essay
1884 hyllar Strindberg Carl Larsson för hans
gärning att ge sin konst åt folket i stället för
att låta den stanna ”inom den rike mannens
välslutna dörrar”. Då konstnären överger
måleriet för bokillustrationen är detta ”ett
övertygelsens offer, som en mindre skeptisk
än jag skulle vilja kalla med namnet stort
i vår eljes så lilla tid med sina stora
idealskelett från en stortalig period i vår historia”,
fortsätter Strindberg. Mångfaldigade genom
trägravyren ha ju dessa Carl Larssons
teckningar till Andersen, Asbjørnsen och Moe,
”Fältskärns berättelser”, Anna Maria
Lenn-gren etc. fått en utomordentlig spridning, det
är hans fantasi som präglat figurerna och
situationerna och gjort det så att vi ha svårt
att tänka oss dem med annan habitus och
i annan gruppering, och visst kan det sägas
vara en folklig gärning han ägnade sig åt den
gången. Riktigt vackra böcker blev det ju inte
alltid av dessa illustrerade upplagor. I Anna
Maria Lenngren-editionen från 1884 stör
sålunda blandningen av trästick och
ljustryck. Homogenare än detta mycket påkostade
och om mycken ambition vittnande verk är
emellertid Sehlstedts ”Sånger och visor”
(1893). En förtjusande bok! Lekfullare och
graciösare än här har Carl Larssons ingivelse
aldrig varit och man måste säga, att de
610
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
