Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Svensk bokkonst 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK BOKKONST 1837 — 1937
det horrörer bland dessa partiband, men det
är ändå i regel friskare anslag och en
rörligare smak i dem än i de praktskrudar, med
vilka signaturpoeterna gått till eftervärlden.
IV.
Så svänger både dikten och konsten från
realism till romantik, från detaljrikt
verklig-hetsåtergivande till patetisk stilkonst. Och
naturligtvis speglar boken, som nu alltjämt
tar konsten i sin tjänst, denna betydelsefulla
frontförändring, ehuru det är ganska svårt
att fixera, när bilderna skiftas om. Den nya
smaken tar sig bland annat uttryck i en
sobrare och mera välavvägd typografi. Hjalmar
Söderbergs debutbok ”Förvillelser” (1895)
är i fråga om utstyrseln helt och hållet
åttiotal, men i nästa bok, ”Historietter” (1898)
har förlaget eller författaren själv — ty han
har alltid haft intresse för dylika detaljer —
funnit den invändningsfritt korrekta och ändå
ganska raffinerade typografiska stil, som för
alla författarens gamla beundrare är så
nära förbunden med hans berättarkonst.
Sistnämnda bok är också tryckt på det lätta,
matta papper med tämligen grov grain,
å vilket trycket står så vackert. Det är i hög
grad karakteristiskt för böckerna kring
sekelskiftet — det användes med förkärlek av ett
par förlag, som vid den tiden satte in i
konkurrensen med mycken ambition, Gernandts
och Wahlström & Widstrand — men av någon
anledning befanns det till att börja med passa
för prosa men inte för vers. Jag tycker så
mycket om det, att jag saknar det i
originalupplagorna hos några av nittiotalets stora
författare, till exempel hos Fröding och Selma
Lagerlöf, vilkens utomordentliga berättarkonst
alltjämt skrider fram på ett ganska oangenämt
blankt papper.
Carl Larsson var född illustratör och
detsamma gäller om Albert Engström, vilkens
böcker med det överdådiga samspelet mellan
Ur ”Döda Fallet” av Per Hallström, utsmyckad av
Nils Kreuger. Stockholm 1902.
text och bild inte få glömmas ens i den
snabbaste översikt av vår senare bokkonst. Men
i den stora konstnärsförbundsgenerationen
fanns det även några andra, som kanske mera
genom tillfälligheternas makt kommo att
syssla med bokdekoration — och som där
gjorde en minnesvärd insats. Den ene var
Georg Pauli, som i sin mångsidiga och
verksamma gärning hann med att på ett lyriskt
följsamt sätt illustrera Selma Lagerlöfs ”En
herrgårdssägen” (1899) och ”Gösta Berlings
saga” (1903). Den andre var Nils Kreuger
— och det torde nog vara riktigt att
framhäva honom som nittiotalets mest typiske
bokkonstnär. En gång en av impressionismens
41. — B. L. M. 1937.
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
