Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gertrud Lilja: Revolution. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REVOLUTION
som liksom saknade eget värde och lånade allt
sitt sken från mannen ...
En stund senare var hon ensam. Han hade
gått igen, men innan dess hade det blivit
sagt.
Hon var kvar i salongen, där kaffebrickan
ännu stod på ett bord; hon stod vid ett fönster
och blickade ned på en främmande stad.
Människor med god uppfostran skrek inte eller
bar sig opassande åt. Annars skulle det ha
känts skönt med långdragna, skärande
ångesttjut.
I kaoset av smärta fanns det en punkt som
var ömmare än de andra, ömmare än
skandalen, ömmare än barnens harm och
förtvivlan, ömmare än ett undanskymt liv i
torf1-tighet: kärleken till maken. Hat, bitterhet,
vrede, förakt, hela denna automatiska
skydds-apparat mot den som måttar mot ens hjärta,
fungerade inte, den hade aldrig varit i bruk,
hon stod där försvarslös inför smärtan.
Där nere susade bilar förbi, spårvagnar
ormade sig fram, människor skyndade om
varandra. Nyss, alldeles nyss, för tusen år sedan,
hade hon själv suttit i en bil, suttit i en kupé,
och mittemot henne hade suttit en ung man
med ett sympatiskt ansikte ... Att sitta på ett
tåg? Att inbilla sig, att det var oändligt
viktigt, att man kom fram . . .
Om barnen varit hemma! Hon ville helst
aldrig se dem mer, hon härdade inte ut
förödmjukelsen i deras medlidande — men hon
längtade efter dem. De behövde henne inte,
men hon behövde dem, hon var trött och
mycket gammal... Hon skulle vilja sova.
I sängkammaren fanns visst veronal? Och rep
på vinden? Och i skrivbordslådan en revolver,
som hon aldrig vågat röra vid, fast Fredrik
skrattande försäkrat, att den var oladdad . ..
Var hon galen? Hon gick några varv runt
rummen, stannade vid ett bord, där det låg
några fotografier. Hon bläddrade bland dem
— ett litet barn? Ja visst, Totte. Han stod
och räckte en skaftlös blomma mot åskådaren.
Han var litet hjulbent.
Jag får inte bli tokig, tänkte hon, jag måste
tänka på barnen.
Hon ringde till sin syster, och systern lovade
komma.
Systern var begåvad med ett visst
verklighetssinne, hon fattade situationen rätt snabbt.
Som en klok läkare tänkte hon på vad som
närmast var att göra. Hon kunde inte lämna
Olga ensam. Fredrik skulle väl snart komma
hem igen, och Olga hade haft nog av Fredrik
för i dag. Hon ringde upp ett par nummer
och återvände till systern.
— Vi kan inte gå hem till mig, Manne har
bridgeparti, sade hon. Men jag har ringt till
Royal och beställt bord åt oss. Inom sig tänkte
hon, att ju förr systern kunde vänja sin sorg
vid publik, desto bättre. Och Olga var för
korrekt för att visa sig obehärskad — på en
restaurang hade hon henne i säkerhet för alla
hysteriska anfall.. .
Ingenting på jorden kunde vara Olgas själ
så främmande och förhatligt som att gå på
restaurang i kväll. Men det fanns hemskare
möjligheter: att bli ensam med Fredrik.
Apatisk lät hon sig föras ut till bilen, och en
stund senare ledsagade hovmästaren de båda
damerna till deras bord — deras män hade
för höga titlar, för att de inte skulle få
förstklassig uppassning.
En ung man, som satt vid ett bord
samman med ett par vänner, ryckte till, när de
trädde in.
— Var det någon, du kände? frågade hans
sällskap.
— Nej, ja, det vill säga, jag tyckte jag
kände igen den ena av damerna, hon påminde
om någon, som satt i samma kupé som jag på
hitresan i dag. Men damen i kupén var en
633
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
