Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gertrud Lilja: Revolution. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERTRUD LILJA
arbete, hon hade barnen, de räknade inte
timmarna vid en skilsmässa som förr i tiden,
deras samliv var stabiliserat och hade fått det
självklaras trygghet och lugn.
Hon berättade om sin resa, och han hörde
uppmärksamt på i det han tänkte: I dag måste
jag säga det.
— Du må tro att Totte är näpen ... Han
kunde säga mamma och pappa och mormor
och morfar ... Hans hår hade blivit så tjockt,
och han har redan fått alla sina tänder. Jag
tyckte han hade blivit mera lik Clair än
förr ... Allan har redan börjat låta honom
sitta på hästryggen — jag har för resten kort,
du skall få se .. . Allan tänker träna sin nya
häst till löpningarna . ..
Vad skall Clair och Allan egentligen säga
om saken? tänkte han i det han bredde en
smörgås.
— Allan och Clair hoppades att du snart
skulle komma till dem. Allan är lika
angelägen att visa dig sin nya häst som Clair att
visa dig Totte . . .
Herregud, om det vore över ... Ett
ögonblick föreföll honom svårigheterna
oöverkomliga, han kände en feg lust att ge upp hela
saken. Men han såg Birgitta för sig och kände
för resten doften av hennes puder i sina
kläder. ”Om du inte låter det gå till ett
avgörande, måste jag dra mig tillbaka”, hade
hon sagt. Hur kunde folk vara så förbannat
omisstänksamma som Olga? Om han kysste
Birgitta mittför hennes ögon, skulle hon småle
åt det som åt ett lustigt skämt.
— Barnbarn är det roligaste som finns,
sade hon med en strålande blick.
Han såg ned i sin tallrik. Barnbarn? Han
var ung nog att ha egna småbarn, Birgitta
kunde skänka honom dem. Barnbarnen var bra
för kvinnorna, de blev surrogat för kärleken,
när deras blomningstid var förbi. Han stal sig
till en blick på sin hustru. Hon var vad man
brukar säga väl bibehållen, men ung kunde
hon inte kallas, hade heller ingen tanke på att
ge illusion av ungdom — hon slog sig till ro
med mormorskapet. Självklart fordrade hon
att han skulle åldras i takt med henne — fast
han hade ännu tjugu år kvar av mandom.
Rådde mannen för, att naturen handikappat
kvinnan? Måste han låta udda vara jämnt och
av ett slags gentlemannamässighet förneka sin
natur? Om han skänkt henne tjugufem år av
sitt liv och sin trohet, tre barn och ett
överflöd av livets nödtorft — kunde inte det vara
nog? Kunde han inte få behålla resten för
egen del eller skänka det åt någon annan
kvinna? Det fanns gott om kvinnor utan män.
Vem i all världen hade privilegierat de gifta
kvinnorna? Så att de i hela sitt liv skulle äga
en man och sitta i orubbat bo?
Måltiden var slut. De gick in till kaffet
i salongen. Han såg tyst på henne, såg på
hennes figur, hennes hår, hennes ögon. Allt
detta hade han älskat outsägligt. Hon hade
varit honom en god och trogen hustru — det
ilade en smärta igenom honom. Snart, i nästa
stund skulle han ha slagit hennes barnsligt
vackra värld i spillror. Men varför skulle hon
ett helt liv skonas från varenda liten stöt?
Birgitta hade inte blivit skonad, hennes liv
hade varit en hård och bitter kamp, hennes
klara, kloka ögon såg världen som den var,
inte endast som den tedde sig från hennes
utsiktspunkt. Hon var inte så särdeles
angelägen om äktenskap, hon var stolt och fri, hon
skulle göra något vackert och värdigt av sitt
liv även om hon förblev ensam. Men hon hade
rätt att ställa honom inför ett antingen — eller.
Olga serverade kaffet — hennes vackra
händer med ringarna rörde sig graciöst. . .
Något inom honom stönade. Men kunde han
hjälpa, att hon stannat i växten och han gått
vidare? Att han tillhörde den nya tiden,
Birgittas, och hon den gamla, lyxhustrurnas? Det
låg något ömkansvärt över denna kvinnotyp,
632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
