Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Olika önskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
OLIKA ÖNSKARE
Alltid har jag på avstånd med nöje och
utbyte betraktat de lyckliga önskarna, med
önskekraften levande, där de med svikt i
gången och lättjefull styrka vandrar mot sitt
hemligt utstakade mål. Något på en gång vaket
och slutet karakteriserar dem i fråga om det
själiska och fysionomiska. Tränar man sitt öga
på företeelsen, så upptäcker man dem, oftare
än man skulle tro, på världens marknadstorg
och i Babylons vimmel. Dessa, de lyckliga
önskarna, slänger sig inte med en disgraciös
rörelse ned i andras soffor och utbrister:
”0, om jag vore skulptör!” eller: ”Vad du
är lycklig som kan dansa på lina!” Därmed
ingalunda havande vare sig skulpterandet eller
lindanseriet för det inre ögat, utan något
i grunden annat: ”0, om jag vore så berömd
som du” . .. Nej, de lyckliga önskarna avundas
aldrig andra deras små talanger och
färdigheter; med den inre själsliga massans
osplittrade tyngd slungar de sig i väg mot det egna
önskade, som kan vara något praktiskt och
i sinnevärlden begränsat, avrundat, såsom ”lite
bo med järngryta”, vilket den utmärkte Arne,
”förlovad med Elida”, i Martinsons
folkpsykologiska djungelbok önskade sig och säkert
också fick vad det led, eller något på djupare
djup eller högre höjd, men dock icke alldeles
i dimma förtonande. Däremot är det inte att
bli en ängel eller att lyfta sig själv i håret
eller att försätta berg eller att flytta
midsommaren från sin i naturlagarna grundade plats
till någon annan årsens tid.
”Man kan allt vad man vill” var ett sådant
där mormorsord, utsagt med oändlig
långsamhet och med eftertryck på varje stavelse, som
kunde få gröten att växa i munnen på en som
barn — liksom andra, lika mättade tänkespråk,
till exempel: ”Gammal är ändå äldst” eller:
”Olyckan är ingen fröjd.” Men att det är sant,
även det första av de tre tänkespråken, det vet
ju var och en som vet något överhuvudtaget.
Man kan vad man vill, man får som man
önskar, den som söker han finner, som man
leker så blir det — önskade jag mig inte som
barn framför allt att dela ut presenter åt
”hundra olika barn” (olika var trollformeln,
var nyckelordet, det spännande, roliga ”olika”).
Det var en insomningslek, jag antar man
somnade vid det sextiofjärde eller det sjuttioförsta
barnets present; en fe hade förmodligen
utrustat en med denna kapacitet, men hon var
mindre väsentlig. I själva önskandet däremot
måste det ha legat något av ett ihärdigt
mättande (detta bör ske mellan sömn och vaka,
vaket- slutet), ty delar jag inte numera i själva
rymden ut presentböcker åt hundra ”olika”!
Man bör, när man träffar den lycklige
önska-ren, inte påpeka för honom hans begåvning,
som han alltid vet om, om också bara
halv-hemligt. Framför allt bör man inte skämta
om den; den synes inte tåla det alltför klara
dagsljuset. Sällan finner man denna önskartyp
behagligare skildrad än i Ordspråksbokens
lovsång över den dygdesamma kvinnan, vars
man är så berömd och känd bland allt folket,
635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
