Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edmond Jaloux: Nya franska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA FRANSKA BÖCKER
gripande art och av en alldeles speciell charm
för oss, emedan den icke riktigt liknar andra
franska romaner, eller med andra ord att den
berikat den franska romantraditionen och
tillfört den ett nytt inslag, som möjligen kan
bli en ny romantisk inspirationskälla.
”Les Antropophages” av Christian Mégret
hör till en vanligare genre. Jag menar att den
tillhör den kategori av sederomaner som var
så vanlig under tiden 1885—1905. ”Les
Antropophages” skildrar livet i kolonierna.
Jag skyndar mig att säga att boken blivit
mycket missuppfattad och att man med orätt
anmärkt att den skulle vara en satir över den
franska administrationen; detta är en
förenklad och orättvis syn på boken. Christian
Mégrets fina roman är något mycket mer än
en ettrig satir; hans avsikt är att först visa
den ödesdigra inverkan vissa klimat ha på
oss européer och vidare det mänskliga förfall
som en kolonialämbetsman lätt råkar ut för
genom för stor isolering och för mycken makt.
Christian Mégret har tecknat en
oförglömlig gestalt i sin kolonialpamp Cadarosse.
Denne rnan, som är en tämligen obildad före
detta underofficer, har, sedan han väl en gång
släppts lös i Östafrika, endast en dröm: att
bli en stor administratör. Överlämnad åt sig
själv gripes han av detta byggnadsvanvett som
utmärker så många män i mitten av deras
levnad. Cadarosse, som icke bekymrar sig om
verkligheten, arbetar nästan i vansinne, tack
vare den hjälp han har av en billig infödd
arbetskraft. Utan att taga hänsyn till någon
människa, fullkomligt likgiltig för den stora
dödligheten bland hans arbetare, drar han
fram vägar, bygger broar, odlar upp
skogsmarker, allt i och för sig förträffliga saker,
men han genomför dem med en frenetisk
envishet, trots de ständigt upprepade
misslyckandena och svårigheterna.
Denna bittra bok skulle kunna komma en
att tänka på Mirbeaus verk, men Christian
Mégret har bevarat en måtta, en klokhet och
en opartiskhet som den odisciplinerade
författaren till ”Calvaire” och ”Abbé Jules”
alltid saknade.
Genom ett egendomligt sammanträffande av
omständigheter utkom samtidigt med ”Les
Antropophages” en roman av en ung
berättare, O. P. Gilbert, vilken beskrev det fysiska
och psykiska förfall som utbreder sig bland
en liten grupp européer i Övre Tonkin, nära
gränsen till Kina. Men här lida personerna
mera fysiskt än moraliskt. De tyna bort och
dö den ene efter den andre i en
beklagansvärd atmosfär av varma regn och tropiska
skogar. ”Le cercle d’ombre”, O. P. Gilberts
roman, skämmes av inflytande från filmen
och har varken den höga litterära kvalitet
eller levande och saftiga stil som utmärker
Christian Mégret, men det är en bok som man
läser med intresse.
Jag har inte här kunnat uppräkna alla de
lysande eller intresseväckande böcker som
utkommit under de senaste månaderna. Jag
tror emellertid att de som jag här
analyserat äro de mest representativa.
43. — B. L. M. 1937.
645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
