Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Man går i spänning
inför nobelprisutdelningen. Vem skall bli
1937 års nobelpristagare i litteratur? När
detta läses är svaret nära förestående eller
redan givet, men det kan ändå vara lustigt att
göra en snabbinventering bland
nobelpriskandidaterna. Nu är att märka, att verklig
kandidat är endast den som blivit föreslagen
för eller av nobelkommittén. Ehuruväl
nobelkommittén gör vad den kan för att
komplettera inkomna förslag, måste en och annan
förtjänt författare komma ur räkningen blott
därför att han icke formellt är godtagbar.
Om vi börja med Sverige, kan det ställa upp
någon värdig kandidat till det litterära
nobelpriset? Närmast till priset torde väl Pär
Lagerkvist vara. Hans lyrik har den stora klangen,
och vore det ej för språket skulle den allmänt
räknas till den förnämsta, som nu skrives på
något tungomål. Han är också i hög grad en
diktare i ”idealisk anda”, ett samvete, som
känner sitt ansvar gentemot en hel
mänsklighet. Men att nu ge priset till Pär Lagerkvist
skulle säkerligen upptas ytterst oförstående
utomlands, där han med undantag för
England knappast är känd. Risken är nog heller
inte stor; akademien har ännu inte givit
Pär Lagerkvist den närmare till hands
liggande utmärkelsen att invälja honom som sin
medlem.
Av grannländerna kan Danmark möjligen
göra anspråk på ett nobelpris för antingen
Johannes V. Jensen eller Martin
Andersen-Nexø. Finland har Sillanpää, som ju varit på
tapeten åtskilliga år. Ett nobelpris delat
mellan Sillanpää och Arvid Mörne har visst
också ansetts som en lyckad men enligt vår
mening alltför utstuderad gest. Nobelpriset
bör väl ej i första hand vara ett medel att
främja Sveriges förhållande till främmande
makter. Att en finne bör ha ett nobelpris bara
för att Finland skall känna sig ihågkommet
är också ett farligt resonemang. Nobelprisen
äro inga julklappar att med faderlig rättvisa
utdela bland nationernas barn. Annars gärna
Sillanpää, som har förtjänsten att vara en
även utanför Skandinavien läst författare.
Norge har proportionsvis flera goda
författare än något annat av de nordiska länderna,
men knappast för närvarande någon i
nobel-pristagarklass. Sigrid Undset fick sitt pris så
sent som 1928, och sedan dess har knappast
någon vuxit ut till hennes format. Men om
ytterligare tio år vill nog Norge ånyo ha ett
ord med i laget.
Av de tyskspråkiga författarna äro
riks-tyskarna förbjudna av Hitler alt vidare motta
nobelpris. Detta lär väl dock icke hindra
Svenska akademien att utdela pris till tyskar,
om värdiga sådana finnas. Pengarna skola
visst enligt nya statuter i ett sådant fall läggas
till fonderna. De utanför Tysklands gränser
mest kända hemmavarande författarna äro
Wiechert och Fallada; av dem är den senare
mest men ej tillräckligt kvalificerad för priset.
Bland övriga tyskspråkiga författare förefalla
schweizaren Hermann Hesse och österrikaren
Franz Werfel mest förtjänta. Med Wassermann
gick nyligen en annan av Svenska akademien
bortglömd österrikisk författare i graven.
Stefan Zweig och Remarque skola kanske
nämnas i nobelprisdiskussionen, men ingen av dem
hör på långa vägar hemma där. Akademien
torde nog också akta sig att ge priset till en
695
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
