Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermann Hesse: Tragiskt. Översatt av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANN HESSE
TRAGISKT
Översättning av Anders Österling
När det anmäldes för chefredaktören, att
sättaren Johannes sedan en timme väntade
i förrummet och alldeles icke lät sig avvisas
eller avspisas till en annan gång, nickade han
med ett något melankoliskt och undergivet
leende och vände sig på sin runda
skrivbordsstol mot den sakta inträdande. Han visste
i förväg, vilket ärende som förde den trogne
vitskäggige handsättaren till honom, visste att
detta ärende var en hopplös, lika sentimental
som ledsam sak, att han icke kunde uppfylla
denne mans önskningar och icke kunde visa
honom annat tillmötesgående än att med artig
min höra på honom, och då supplikanten, en
sedan många år i tidningen arbetande
hand-sättare, icke blott var en sympatisk och
aktningsvärd människa utan också en man av
bildning, nämligen en i den förmoderna
perioden mycket värderad, nästan berömd
skriftställare, erfor redaktören vid hans besök,
som enligt erfarenhet ägde rum en å två
gånger om året och alltid hade samma
förlopp och samma framgång eller rättare sagt
motgång, en av medlidande och förlägenhet
blandad känsla, som stegrades till starkt
obehag, när nu den anmälde sakta steg in och
med aktsam hövlighet fullkomligt ljudlöst
stängde dörren bakom sig.
— Var så god och sitt, Johannes, sade
chefredaktören i uppmuntrande ton (nästan samma
ton som han förr i tiden använt till de unga
litteraterna och nu använde till unga politiker).
Hur står det till? Har ni något att klaga över?
Johannes såg på honom, skyggt och sorgset,
ur de av ofantligt många små rynkor omgivna
ögonen, barnögon i en gubbes ansikte.
— Det är jämt detsamma, sade han med
en sorgset mild stämma. Och de blir allt
värre, det bär snabbt åstad mot den
fullständiga undergången. Jag har nyligen
konstaterat fruktansvärda symtom. Vad som ännu
för tio år sedan skulle ha fått håret att resa
sig till och med på genomsnittsläsaren, det
accepteras i dag villigt av läsaren inte bara
i notiserna och idrottsavdelningen, för att nu
inte tala om annonserna — nej, till och med
i krönikan, till och med i ledaren har det
brutit sig in, också hos goda, värderade
litte-rater ha dessa fel, dessa vidunderligheter och
urartningsfenomen i dag blivit något
självklart, blivit regeln. Också hos er, herr
chefredaktör, förlåt, också hos er! Jag vill ju
inte längre tala om att vårt skriftspråk numera
bara är en tiggar jargong, utarmat och
nerlusat, att alla de vackra, rika, sällsynta
hög-kultiverade formerna äro försvunna, att jag
sedan åratal inte längre i någon ledare har
stött på ett futurum exaktum, för att nu inte
tala om en rik, fulltonig, ädelt byggd, elastiskt
skridande sats, en gedigen, om sin struktur
medveten, vackert stigande och behagligt
förklingande period. Jag vet, att de äro borta.
699
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
